We are the pixels on a screen and we feel nothing

Full rulle, och jag tänker att jag inte skall klara av att löpa linan ut, men det gör jag ju. Jag... gör ju det.
Idag och igår och i förrgår har jag arbetat med att spela in reklamfilmerna, det har varit väldigt roligt och ganska pinsamt (och därmed lite motigt) men jag har gjort det och de på reklambyrån har sagt att jag gjort det bra. Skall spela in lite till på egen hand i helgen, här hemma i tryggheten och utan press, och sedan är det väl färdigt. Även om prestationsångesten rister i kroppen tillsammans med stress och en märklig känsla av skam gått rundgång i mig av och till så har jag genomfört uppgiften jag tagit mig an. Kanske borde jag må bra av det. Om jag nu bara kunde tillåta mig, då...
Märks så tydligt hur djävla hospitaliserad jag är. Nu är det väl i och för sig en ganska ovanlig prestation att behöva stå framför en filmkamera och göra lite udda grejer och försöka verka som att självförtroendet lämnar en oberörd, det skulle nog ge de flesta människor lite nerver... Men jag har verkligen varit helt slut. Sådär så att det har känts alldeles sorgligt. Dels har det varit en mer flytande ångest som irrat runt och mest känts av rent fysiskt; jag har mått illa, haft krypningar under huden, sett ”eldflugor” i synfältet, hörseln har svajat, varit jättetrött, känt obehagskänslor, äcklats av mitt eget utseende och känt mig tjock som en späcksäl. Dels har det varit mentalt; jag fick panikångest sent igår kväll och allt bara tjöt i skallen och jag kände mig oduglig, var paranoid och tänkte att jag aldrig mer kommer kunna göra någonting och att allt jag gör är dåligt och falskt och att jag är en vidrig människa. Haha. Nu är jag trött, väldigt trött, men okej. Krypet i kroppen är kvar och jag tänker att jag skall avlägga som nyårslöfte att gå ner fyra-fem kilo SNARAST, för jag mår illa av att gå runt i den här kroppen, men annars så.

Fick hem ett litet brev från Försäkringskassan idag med. Tydligen har jag bytt/tilldelats en ny handläggare...? Varför vet jag inte, har inte blivit förvarnad om det alls. Om jag kommer ihåg och kan förmå mig så skall jag maila den här nya handläggaren imorgon och säga hej och undra om jag kan få en slant extra att gå och ta danslektioner till vårterminen så att jag har NÅGONTING att göra. Så jag inte blir sådär stissig, när jag sedan väl gör något. Som nu, när jag gör något. Ni fattar.
Har skickat in mina slutbetyg från gymnasiet till komvux också, hoppas att det blir uppstyrt så att jag kan få läsa upp Historia A till våren nu med. Jag behöver stimulans, för helvete. Det kommer inte gå annars. Stimulans och värme och kanske en högre dos Lyrica.

Ikväll skall jag bara ta det lugnt, duscha länge, stirra mig i spegeln tills jag känner mig okej med hur jag ser ut, läsa vidare i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein som jag påbörjade tidigare idag när jag låg och vilade. Kanske tänka på lite snusk och skratta åt min klantiga bula i pannan, med tillhörande fula jack, som jag lyckades framana med en djävla smäll mot en skohylla i tisdags.

Som ett P.S. länkar jag till Cecilias (Leos syster) blogg där man kan läsa om hur det går för Carro. Det ser ljusare ut igen! Jag tror, tror, tror och hoppas att allt skall bli bra. Läs här: http://millesmamma.blogg.se/