We are the pixels on a screen and we feel nothing

I torsdags spelade jag in en till film. Det gick sådär, men jag hade ganska roligt trots panikångesten natten innan. I fredags gick jag ut och dansade med Karin och var ganska full. Det var skönt, men jag önskade att någon mer än Tetris väntade på mig när jag kom hem. Igår låg jag mest och kände mig ynklig, hade existentiell ångest vilket jag haft rätt duktigt med senaste tiden. Det var ganska tungt att hålla humöret kvar på en dräglig nivå. Idag har jag varit sjuk, ont i halsen och värk i lungorna, blivit bjuden på hembakta lussekatter av mamma och pappa som kom på besök. Det är lätt att döva ångest med mat. Därför börjar jag gå upp i vikt igen. Mycket ångest kräver många kalorier. Det är ju trots allt bara... en kropp. Köttbit. I det långa loppet spelar den ingen roll, försöker jag lura mig själv till att tro... Beauty doesn’t last. Jobbar hellre på min hjärna än min vikt just nu.

Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter
”Vad är det med dig?”, säg det
Alla kartor och städer, vatten och platser
Som vi aldrig ska få se

Jag blir orolig inombords och det kliar i hela huden, blir nästan sprickor i skalet, när jag tänker på hur stor världen är. Hur stort livet är. Det kan ta slut när som helst, se bara hur det så olyckligt gått för Carro... Jag gastkramas av alldeles för stora känslor och en ångest som yttrar sig allt mer och mer i hur jag tar mig an vardagen och relaterat till allt möjligt. Försökte få tag i en läkare i Vårgårda (för jag tillhör ju fortfarande det gamla teamet där, har ju inte fått något nytt här i Göteborg än) men utan framgång. Kanske imorgon? Vill säga att dels måste mina recept förnyas, och sedan vill jag pröva att doshöja Lyrican. Jag orkar inte gå runt och känna mig så djävla besvärad hela tiden, vill inte ha något fucking generellt ångestsyndrom... Vill inte känna ett större behov att ta till benso för att orka vara bland folk eller klara av att genomföra saker, då höjer jag istället vardagsmedicinen.
Allt är så himla stort och jag är så himla begränsad. Vissa stunder är det allt jag har i skallen, jag känner mig liksom så snuvad på konfekten och jag vet inte ens vad konfekten är. Vad vill jag att den skall vara för något? Det känns som att jag har sett för många baksidor av mig själv och människor i stort för att känna att det ens är värt att försöka vara optimistisk, positiv, se utmaningar istället för hinder. Men jag önskar... Jag önskar att jag kunde det.