We are the pixels on a screen and we feel nothing

Ingen bra dag idag, riktigt, varken kan eller vill få något gjort riktigt. Hade tänkt städa, men nej. Mest legat i sängen för att sova bort alltsammans, hoppas på att få vakna på en ny sida. Låg och halvslumrade förut när mobilen ringde, då var klockan ungefär kvart i fem. Det kunde väl inte vara...?
Jo, det kunde det. Med en kvart kvar på arbetsveckan ringde min handläggare på Försäkringskassan mig, ÄNTLIGEN. Hon verkade väldigt trevlig, liksom min förra (vet dock fortfarande inte varför de bytt), och hon kunde berätta för mig att som jag misstänkte så får man inte läsa på högskolenivå när man går på aktivitetsersättning. Inte ens när det är så lite som 25% och inte studiemedelsberättigat, och mer tänkt som en givande aktivitet än "seriöst" pluggande. Det känns tråkigt, men nu vet jag det liksom. Det var allt jag ville; att få etablera en kontakt och kunna fråga om saker jag har rätt att få svar på. Veta ja eller nej.

(En anonym person som kommenterat tidigare inlägg om allt jidder med FK sade, som jag tolkade det, att jag har lite attitydproblem och kanske borde vara mer ödmjuk inför FK och att jag ger dem oförtjänt dåligt rykte genom att spy galla över dem i min blogg etc. Att jag skall vara glad över att bo i ett av världens bästa länder när det gäller socialt skydd och stöd för de som inte kan arbeta, vilket jag är helt medveten om. Och som jag sa så jovisst, jag är väldigt lyckligt lottad över att bo i Sverige där vi ändå har det såhär bra, men det kan alltid bli bättre- oavsett om man jämför det med ett annat land eller med sig självt. Jag är också glad att jag får åtminstone ekonomisk hjälp, för det vet jag att det inte är alla som får. Tacksam. Men, hur långt kommer man om man bara nöjer sig med det som är (om det nu faktiskt inte är så bra, då)? Ingenstans. Då skulle vi människor fortfarande sitta i en grotta utan elden och hjulet, om man inte vågade ifrågasätta och pusha för att göra sin situation ÄNNU bättre. Hur skall man kunna åtgärda ett fel om ingen påpekar det?
Jag är fullt medveten om att det inte är min handläggare personligen som är dryg som inte svarar så snabbt som hon borde, och jag vet att hon och hennes kollegor har otroligt mycket att göra nu när det är dåliga tider med lågkonjuktur och otroligt hög arbetslöshet bland ungdomar, och att de dessutom omstrukturerar sin organisation därtill. Jag klandrar dem inte för det, men jag har ju likt förbannat rätt till att få hjälp! Jag vet att problemet är en konsekvens av politiska prioriteringar högre, blablabla, men det är ju på den här nivån jag måste börja säga ifrån, right? Här där jag faktiskt kan ha en möjlighet att påverka, till exempel genom att ringa och ringa och ringa och tjata om att få hjälp tills jag får en.
Jag är inte ensam om att se hur dåligt FK fungerar, oavsett vad det beror på, sedan är ju min uppfattning byggd på mina personliga erfarenheter och om folk sedan vill bilda SIN uppfattning kring MINA erfarenheter så är det väl upp till dem. Jag är ingen informationskälla för folk som vill förkovra sig i hur svenska myndigheter fungerar eller inte, vad fan, jag ger bara min version av hur det faktiskt är. För mig. I min egen blogg. Jag har aldrig, faktiskt aldrig, varit otrevlig mot en myndighetsperson, och skulle aldrig vara det heller. Skulle inte tjäna något på det, hur frustrerad jag än är. Detsamma gäller läkare och annan vårdpersonal, även om de varit rakt ut otrevliga mot mig. Så, då var kanske det utrett...)

Hur som helst. Min handläggare sa att hon kontaktar mig i januari igen, så kan vi ha ett möte och diskutera andra alternativ för att få igång mig nu när jag får stryka isländskan. Jag vill ju gärna starta upp någon fritidsaktivitet, som att ta upp ridningen igen eller börja dansa, och kanske kan de hjälpa mig att hitta någon arbetsplats där jag kan få komma och ha praktik/arbetsträna. Vi får se. Men nu har jag äntligen fått prata med henne, nu VET jag, då kanske den ångestklumpen kan släppa greppet i magen lite. Det kanske blir folk av mig en dag, trots allt.

Sedan kan tilläggas att jag nu kommer ta bort möjligheten till anonyma kommentarer från bloggen, vilket jag tidigare gjort på min bilddagbok av samma anledning, för jag orkar verkligen inte med sådant här:

"tvivlar på att du tar bort bloggen.
du är en ultimat attentionwhore.
attentionwhores lever på uppmärksamhet. tyvärr är samhället så sjukt nu för tiden att unga människor ser upp till en patetisk insekt som du."

Det har varit för mycket sådant på senare tid. ETT sådant inlägg är egentligen för mycket. Jag behöver inte ta sådan skit, jag behöver inte ens se den. I verkliga livet skulle jag aldrig vara intresserad av en så liten människas åsikter om mig, än hellre umgås med den personen, och detsamma gäller på internet. Jag vill bara omge mig med vettiga personer som ger mig något annat än negativ energi, och du, vem du nu än är, och andra troll är inte välkomna. Hejdå!