We are the pixels on a screen and we feel nothing

Så fruktansvärt trött idag. Fucking fatigue. Kanske är det för att jag missade en tablett igår, jag vet inte... Brukar vara känslig med sådant. Har sovit mest hela dagen, bara varit uppe för att duscha, äta några träiga knäckemackor, gått en kissrunda med Tetris.
Ringde precis till Försäkringskassan, men fick ingen vettig hjälp förstås. De är så duktiga på att bara skicka runt en, inte svara på en enkel och rak djävla fråga... Fick nämligen veta i torsdags att jag blivit antagen till kursen jag sökte, alltså 7.5 poäng isländska på Göteborgs universitet, och att om jag vill ha min plats så måste jag svara innan 21 december. Om jag vill ha platsen? JA. Om jag KAN ta den? Det vet jag ju fan inte, för alla säger olika och ingen ingen ingen har under de här snart fem djävla åren som sjukskriven talat om för mig vilka satans rättigheter och skyldigheter jag har när jag går på bidrag! Handläggaren jag tilldelades på FK när jag flyttade till Göteborg har jag tydligen fått utbytt, vet inte varför eller om den här nya människan har tagit del av någon av den information som jag utbytte med den första handläggaren via telefon och mail. Jag fick bara hennes namn och telefonnummer i ett helt opersonligt brev, ett telefonnummer som hon inte var tillgänglig på när jag ringde tre gånger i fredags för att få hjälp. Lämnade två meddelanden och sa att det var VIKTIGT, uppgav mitt personnummer och bad henne ringa så snart hon kunde. Inget samtal i fredags, och inte minsta ljud i vare sig hemtelefon eller mobil idag, så jag ringde till kundtjänst istället för att kanske få hjälp av någon anonym fejja där... Men nej. Min enkla fråga var: "kan jag som går på aktivitetsersättning studera en ENSTAKA kurs à 25% på universitetet?". Ingen har kunnat svara åt mig. Kompisar på internet säger olika hela tiden, jag blir yr i huvudet och vet inte alls. Vad folk till en början måste förstå är också följande;

- jag är sjuk, även om det inte alltid syns så bra. Det är därför jag är sjukskriven. Jag har behandlats för detta av och till och varit hundraprocentigt sjukskriven sedan mars 2005. Jag är fortfarande inte "frisk", och har på köpet blivit hospitaliserad åt helvete av att gå helt ostimulerad så länge. Vägen tillbaka till samhället blir allt längre och längre ju mer tiden går, och som en försvarsmekanism finner jag mig oftast i att det här ÄR mitt liv... även om det inte var riktigt meningen, hmm.

- min(a) sjukdom(ar) har sin kärna i ångest. Detta handikappar mig på så vis att jag periodvis går in i depressioner där jag mår så dåligt att jag knappt klarar att gå upp ur sängen vissa dagar. Jag kan få panikångest, blir lätt utmattad, undviker ofta socialt umgänge eftersom jag vill isolera mig och mitt mörker. Jag är väldigt stresskänslig och har vid flera tillfällen kort och gott brutit ihop av stress. Dessutom har jag problem med maten samt smärtor i ryggen.

- jag kan alltså inte ta hand om mig själv, fullt ut. Även om jag som PERSON är en ganska glad, idérik och hungrig person, så hjälper inte det när jag har dåliga dagar eller krockar med min ångest. Ångest vs Personlighet - ett noll. Utan min mammas stöd i vardagen hade jag antagligen varit död nu, och jag skämtar inte. Jag är väldigt beroende av min mamma och den omsorg hon ger mig, vilket i sin tur genererar ångest då jag ju faktiskt inte är ett litet barn längre. Jag skulle INTE klara av att arbeta för att kunna försörja mig själv, jag kan få svår ångest bara av att göra roliga och "enkla" saker som att gå på stan med kompisar, gå på fest, delta i någon aktivitet eller ett projekt som egentligen borde vara helt positivt (t.ex. reklamfilmsmedverkan).

- således: jag kan inte arbeta, alltså måste jag gå på bidrag för att kunna betala hyra, mat, räkningar och så vidare. Jag är inte heller i skick för att plugga så mycket att CSN skulle kunna ge mig tillräckligt med pengar att göra detta med heller.

Nu orkar jag inte skriva mer. Vill bara skära mig och grina som en tonåring (men det tänker jag inte göra, förstås, det har jag ju lärt mig av med), för FUCK THIS SHIT. Hoppas att min handläggare, vem hon nu är, ringer mig innan onsdag, för annars får jag ringa kundtjänst igen, sa de.
Tårarna bara rinner och ringer och jag är fulast i världen. Känns så tungt att inte ha något stöd från psyk nu, att inte ha en kontaktperson, inte ha en psykolog eller samtalsterapeut. Haha, jag vet inte ens vilket akutpsyk jag tillhör här i Göteborg, jag vet inte ens vilka journummer jag kan ringa! Känns inte ens som att jag sitter mellan två stolar längre. Jag har blivit avknuffad.