We are the pixels on a screen and we feel nothing

Höjde Lyricadosen från 150 till 200 mg i måndags, så nu är det fyra tabletter att svälja ner istället för tre. Får se om jag kan orka ringa gamla teamet snart igen och be dem fråga läkaren om jag inte kan få äta två hundragramstabletter iställer för fyra femtiogramstabletter, känns så onödigt att peta i sig så många... Blir så trångt i dosetten också. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad, inte alls som då jag satte in dem, men jag har väl vant in mig nu förstås... Jag biter ihop käkarna väldigt hårt, och känner mig lite luddig, men det är väl det enda som märks hittills. Hoppas att en höjd dos kan dra ner på min fluktuerande ångest, jag orkar verkligen inte med skiten.

Har gått på stan med mamma idag, lyckats ordna några julklappar och ätit på Pizza Hut, provat ett gäng klänningar (jag vill ha klänning på min födelsedag, som för en gångs skull faktiskt skall FIRAS med vänner). Mådde dåligt av att se mig själv i spegeln idag, riktigt dåligt, jag såg ut som... fan. Tjock, blek, slapp, gropig, skitig, ful, skabbig, ofräsch, rutten, fläskig, äcklig. Allt var bara fel, både på mig och resten av världen. Upplevde att min syn och min hörsel blev nedsatt, vilket jag i och för sig är van vid att det blir så när jag är stressad/har ångest, sa det till mamma så att hon inte skulle uppfatta mig som otrevlig när jag missade hälften av vad hon sa hela tiden.
När vi hade gått runt i drygt fem timmar började jag bli trött, började jag få känslan av att jag måste gömma mig, det var folk överallt och inne på Hemköp rasade massa tankar runt i huvudet på mig och bröstet blev tomt och jag fick ångest. ”Tänk om jag skulle skrika till den där äckliga djäveln där borta att hålla käften. Tänk om jag skulle knuffa det där barnet i stentrappan där så det slog i bakhuvudet så det sprack och hjärnan rann ut. Tänk om jag skulle bryta ihop och gråta nu nu nu, få panik och ligga och skrika på golvet. Tänk om, tänk om, tänk om...” Och det var tankar om att världen är så djävla stor, och jag kan inte greppa den, och jag är bara en parasit och smuts och jag borde gå bort till kanske Claes Ohlson och sno en mattkniv eller ett paket stora rakblad och sedan skall jag åka hem och skära upp insidan av vänster underarm och kanske framsidan på låren...? Sedan dök mamma upp, hade stått klart i sin kö och betalat färdigt sina matvaror, och när vi skulle skiljas åt var det massa folk på torget i Nordstan som kollade på något Idoljippo, och mamma såg att jag var trött, undrade om jag skulle åka vagnen hem eller med henne i bilen, jag sa att jag skulle ta vagnen, det gick nog snabbast, hon sa att jag skulle ta mina mediciner och en varm, skön dusch när jag kommit hem, och så kramade hon mig och... då sprack det. Jag började hulka och tårarna rann och det skrek i bröstet (SLÄPP MIG INTE SLÄPP MIG INTE SLÄPP MIG INTE), mamma sa ”du åker med mig i bilen, kom”. Hon höll mig under armen och jag försökte sluta gråta, borrade ner hakan i kragen på jackan, orkade inte bry mig om alla hemska människor runtomkring men samtidigt ville jag inte synas... Köpte en flaska vatten på Pressbyrån, sedan tog vi hissen upp till parkeringshuset och jag svalde två tabletter och sedan körde mamma hem mig.

Nu är jag trött. Lyssnar på klassiska stycken på piano, just nu Beethoven, varvat med Isolation Years. Tänker inte på självskada just nu, men skall nog ta en Sobril ändå, ta ut Tetris på en liten kissrunda, sedan halvligga i badkaret och duscha och skura skura skura bort mitt fula ångestansikte och sedan gå och lägga mig.
Ingen kommer någonsin kunna älska mig för mig. Det är så det känns. Det kan aldrig gå ihop. För jag är ett skämt och ett fusk, en skit och en lögn.