We are the pixels on a screen and we feel nothing

Åkte ut till Hisingen igår, drack te och fnissade och åt blåbärspannkakor, tittade på film och sov sedan gott. Vaknade pigg innan alarmet på mobilen gick av, gosade lite, åkte sedan till Vågmästarplatsen och PBV. Träffade ytterligare en ny psykolog (eller vad hon nu var), även hon hade slappt handslag. Gjorde ett Rorschachtest, vilket kändes ganska flummigt men också roligt. Skall bli spännande att se vad de kan tolka av mina svar, vad såg jag liksom egentligen i de där bläckplumparna...?
Testet tog inte lång stund, var väl färdig efter drygt en halvtimme. På grund av vädret så är kollektivtrafiken här i Göteborg helt åt helvete, så jag fick stå och vänta på vagnen en bra stund och mitt humör hann sjunka rejält innan jag åkte in till stan. Eftersom Tetris ändå var rastad och hade sällskap tänkte jag passa på att gå en liten sväng genom Nordstan och hämta ut mediciner och köpa lite småkrafs på Åhléns inför kanarieresan om inte ens en vecka. När jag kom till apoteket hade deras system brakat ihop så man kunde inte få ut e-recept, så där gick det åt helvete... MÅSTE ha ut Lyrica innan fredag, så får väl flänga in en till vända till stan i veckan. Blev lite sur, gick till Lagerhaus för att kolla på badrumsgrejer och därifrån gå vidare in därifrån till Åhléns, när plötsligt en röst i högtalarna sprakar till och säger ”kod tusen, kod tusen” och personalen blev helt uppjagad. Tydligen brann det någonstans i lokalerna där så hela skiten fick utrymmas och jag fick inte köpt det jag skulle ha. Fan då! Fick sedan vänta på vagnen tillbaka till Hisingen en bra stund, trafiksituationen i Brunnsparken kan inte beskrivas med något annat ord än kaos, det var spårvagnar och bussar och taxis och folk överallt i en enda röra. Jag började känna mig trängd av alla stressade människor, höll på att få spader på ett barn som satt bredvid mig på vagnen sedan som inte kunde hålla käften och vars pappa pratade så irriterande på spanska eller italienska eller vad det nu var... Var så irriterad att jag glömde gå av där jag skulle, fick hoppa av på hållplatsen efter istället, hjälpte ju inte humöret uppåt det heller precis. När jag ställde mig i vindskyddet för att vänta på vagnen som skulle skjutsa mig tillbaka en hållplats så satt där en väldigt sliten kvinna. Hon hade tovigt, skitigt hår och luffiga kläder, hennes tänder var i hemskt skick, hennes hy var förskräcklig och på överläppen och på hakan ner över halsen hade hon glesa, grå skäggstrån. Hon satt och blaskade med ett par glasflaskor starköl och verkade upprörd.
”Är du ett troll?” sa hon och tittade på mig med dimmiga ögon.
”Nej”, sa jag, ”jag är bara en vanlig människa.”
”Du ser ut som ett troll bara... inget illa ment.”
Jag log åt henne. Hon började gråta och gestikulerade så vilt att ölen skvimpade över lite.
”Jag har knarkat hela mitt liv, jag har inga riktiga känslor kvar! Inga känslor kvar... Bara borta. Jag tar allt, ALLT. Super, tar tjack, piller, allt.”
Hon grät och skakade och hulkade. Jag sa till henne att det hade hon nog visst det, att hon var en människa som alla andra. Frågade henne om hon fick någon hjälp.
”Har du hört talas om kastsystemet i Indien?” sa hon och snörvlade, kletade ut snor över hela kinden med handryggen.
”Ja”, svarade jag.
”De orörbara... det är vi”, sa hon och pekade mot bröstet med ölflaskan i näven. ”Pundarna, vi är de orörbara. Ingen bryr sig om oss, vi är bara skit, vi är inte värda något för folk.”
”Men det säger väl mer om dem som tycker så än om er”, sa jag.
”De tror vi är oärliga, dåliga människor... Heroinister vet inte vad som är rätt och fel, de är så desperata, men jag går på amfetamin, tjack du vet, jag är inte dålig... Förlåt mig, förlåt.”
”Säg inte förlåt, du har lika mycket rätt som alla andra att finnas!”
Sedan drog hon i sig lite mer öl, krafsade runt i fickorna och handväskorna efter en cigg men hittade ingen, började sjunga istället. Hon hade fin sångröst, sjöng något av Billie Holiday.
”Du har ju röst”, sa jag, ”har du sjungit mycket?”
Då sken hon upp och log och sa att ja, det hade hon ju förstås...
”Du ser”, sa jag, ”du kan ju skratta och le och sitta här och sjunga, nog är det människa kvar i dig.”
Sedan pratade hon lite om spriten, att hennes pojkvän inte tål den. Hon frågade mig vad kärlek var, jag sa att det var en väldigt stor och väldigt svår fråga. Hon kallade mig begåvad. Vagnen kom och vi båda klev på, folk tittade snett på henne och hennes flaskor och yviga gester. Hon klappade mig på kinden, log, sa att jag skulle ta hand om mig. Hon raglade längre bak i vagnen och började skräna med någon annan, folk tittade på mig som om jag borde vara äcklad över att den här pundaren lagt sin hand mot min kind. Det är så djävla intressant det där, med att alla skall vara lika mycket värda och medmänsklighet är så viktigt, men när det kommer till kritan så är det inte så många som lever upp till det där. Inte för att måla upp mig själv som värsta Jesus, men när jag hamnar i situationer liknande dessa, vare sig det är på gatan eller på någon psykavdelning, så försöker jag alltid prata lite med utslagna människor som den här kvinnan. Det betyder så otroligt mycket för dem att få prata av sig lite, veta att någon kan tänka sig att lyssna i två minuter, få klappa ens hund, inte känna sig så utanför.
Jag tycker samma sak om allmän artighet, att går man på stan och någon håller upp en dörr för en eller liknande så är det väl självklart att man ler och ger personen i fråga en nick eller ett tack, att man kan bjuda på ett leende. Låter ju äckligt käckt, men ler man mot världen så ökar chansen att den ler tillbaka åt en... Hjälper mig ibland när jag känner starkt människoförakt och är deppig, att bara vara vänlig mot någon, kallprata med en granne eller vara bussig mot någon i det offentliga rummet. Alla tjänar på det. Jag tror på karma.

Imorgon skall jag försöka få tag i någon på psykmottagningen i Gamlestan och se om jag kan få träffa någon läkare, åtminstone prata med någon i telefon, och säga att jag vill sätta ut min medicin och kanske diskutera medicinering rent allmänt också. Jag skall torka av golven och jag skall åka och träna jazzdans också, jag skall gå en skön runda med Tetris om vädret tillåter och jag skall längta, längta till Las Palmas.