We are the pixels on a screen and we feel nothing

Så. Nu har jag lugnat ner mig. Efter gråt, ringa mamma och vara förtvivlad och ett par timmars ångestutmattadsömn är jag så trött så jag knappt orkar vara upprörd längre.
Jag var på PBV (Psykiatrisk Behandlingsenhet Vågmästaregatan) idag, som planerat, skulle göra en Ocairs-intervju. Träffade en kvinna som jag inte träffat innan, har ju bara varit där två gånger förut. Innan vi satte igång med intervjun så passade jag på att fråga henne vem jag kan vända mig till för att diskutera medicinering och lite annat, har ju inte haft en ansvarig läkare eller kontaktperson på väldigt länge och jag behöver verkligen det. Då berättade hon för mig att de inte bistår mig med något sådant förrän det är avgjort om jag skall gå i behandling hos dem eller ej, beroende på hur utredningen går, och jag får tills dess vända mig till mitt tidigare team. Jag blev lite yr i huvudet, för... Jag kanske är trög och dum i huvudet, men är inte meningen med en remiss att den skall ordna ny hjälp åt en? Jag tycker det är jättebra att de väljer att utreda mig, absolut, men JAG som patient har inte bett om det. Det känns lite bakvänt att jag skall genomgå en utredning som man inte vet vad den leder till på den här behandlingsenheten, kanske skall jag inte alls gå i vård hos dem och det har jag inte förväntat mig heller, men vem i hela helvete skall finnas för mig under tiden de inte kan göra det? Vad jag behöver är en seriös läkare som inte bara skickar piller till mig över telefon, inte vet hur jag ser ut, än mindre vet hur jag mår. Som följer upp mig, som ger mig lite kontinuerlig vård. Jag behöver en kontaktperson som kan hjälpa mig med en del av det jag tycker är tungt, som att ta kontakt med olika myndigheter, stötta mig, hjälpa mig att styra upp saker och ting och liksom vara spindeln i mitt nät. Jag vill kunna ha ett telefonnummer att ringa och veta att när jag ringer det så får jag prata med någon som har lite ANSVAR för mig som patient, som är beredd att inte bara lyssna på vad jag säger utan faktiskt hjälpa mig också. Jag har för fan gått på psyk i åtta år nu, varit sjukskriven i fem av dem. Jag mår dåligt, hallå, JAG MÅR DÅLIGT. Jag har trubbel, jag har problem, jag har ångest, jag är knas, jag är deprimerad, jag är svår. Jag behöver HJÄLP.
Så jaha, ja. Jag tillhör alltså fortfarande teamet jag hade senast, de som skrev remissen till Göteborg när jag meddelade att jag skulle flytta hit. Detta var i juli och jag hade gått i lite DBT i Vårgårda, som inte ens är min hemkommun, och trivdes inte där. De skickade en remiss till psykmottagningen i Gamlestan, men de skickade remissen till PBV eftersom jag har borderline i mina papper. Jag har, dum som en ko, trott att det innebar att de på PBV skulle ta sig an mig. Remissen skrevs i juli, förra sommaren, innan jag flyttat från Alingsås, och jag har alltså fortfarande inte fått någon hjälp- mer än den här utredningen. Men jag behöver först och främst ingen utredning, jag behöver en läkare! Är det för mycket begärt att någon enda djävel inom vården hör av sig, ringer och frågar hur mina mediciner fungerar eller inte fungerar. Mediciner som de skrivit ut, mediciner som påverkar hela min person och inte bara de delar som behöver lugnas ner och trollas bort. Droger. Det är så lätt att få piller men så svårt att få någon att bry sig, och det skrämmer mig något fruktansvärt.

Det är inte första gången det blivit såhär, jag borde ha vant mig. Vi har i Sverige något som heter vårdgaranti. Enligt www.vardguiden.se innebär det följande: "Besöka specialist – mindre än 30 dagar
Det ska ta mindre än 30 dagar att få komma till den specialiserade vården från det att läkaren beslutat att remiss ska skrivas.
Behandling inom 90 dagar
Anser läkaren i den specialiserade vården att du behöver behandling ska den inledas så snart som möjligt – senast inom 90 dagar efter beslutet om behandling.
Alla tider är maxtid. I brådskande och akuta fall får du hjälp direkt."
I juli skrevs remissen. I november fick jag träffa någon på PBV, men detta var då alltså ingen ansvarig läkare eller liknande, utan bara folk som inte hade läst mina journaler, som inte visste ett skit om mig, som bara skulle ta en snabbtitt på mig och se om jag skulle utredas. Juli. November. Det är mer än 30 dagar. Det är mer än 90 dagar.
Idag befinner vi oss i mitten av februari. Har jag fått någon hjälp, någon behandling? Nej.

Ocairs-intervjun gick nog bra, det var olika frågor som skall bedöma hur jag fungerar och skulle klara av ett jobb, mest. Vilka sidor hos mig själv jag tycker om, hur min struktur ser ut, hur mitt liv fungerar och inte fungerar just nu. Nästa vecka skall jag titta på bläckplumpar och göra personlighetsstörningscheckup. Säkert jättebra, men...
Hon som ställde frågorna sade i förbigående att "det verkar som att... du känner behov av att ha någon som ser till dig lite och hur det går för dig", det lät så ynkligt. Men är det så mycket begärt eller konstigt?
Vet man något om borderlinepatienter så borde väl fan NÅGON fatta att man kan inte bara låta mig gå vind för våg, låta mig rinna ut i sanden. Jag förfaller, jag behöver regelbunden uppföljning tills jag blivit "frisk"- och det är jag uppenbarligen inte än! Vore jag frisk så skulle jag väl för fan inte vara sjukskriven eller sitta och gråta och ha ångest och kriga mot nojjor och svarta tankar. Det är bara att läsa mina journaler för fan, det finns ju en historik om vad som varit lyckat och vad som varit misslyckat under mina år i psykiatrisvängen och vilka behandlingar som varit bra eller inte för mig.
Hon som ställde frågorna undrade vem som skötte min medicinering, jag går ju på Lyrica och benso. Jag började nästan skratta och sa att det gjorde ingen. Kunde inte någon sagt till mig att även om jag är remitterad någonstans, så tillhör jag dem inte, jag tillhör ingen alls, ingen bryr sig, ingen bryr sig, ingen bryr sig, så jag slapp bli besviken. Igen. Skall man behöva rasa tillbaka till noll varenda gång man bollas runt mellan olika ställen av ett eller annat skäl; att de inte har kompetens, att avdelningen läggs ner, att man inte får plats, att man flyttat. Måste man behöva bli desperat och skada sig själv för att få hjälp så snabbt som man faktiskt förtjänar? Svaret är ja, det är alltför ofta den svenska psykvården ser ut så. Jag, mina vänner och mina medpatienter har sett det hundra gånger om. Man skall helst vara död eller döende när man söker för vård för att eventuellt typ kanske få det.

När jag kom hem från PBV och Hisingen ringde jag till Vårgårda, eftersom jag fortfarande tillhör dem fastän jag inte träffat någon där sedan juni. Fick prata med en sköterska och förklarade mitt lilla problem, och hon tyckte ju att det var beklagligt att det gått så lång tid... Sa att ja, jo, då tillhör jag väl dem fortfarande, men vad ville jag? Ville jag ha en läkartid i Vårgårda, som ligger ungefär sju mil bort, som aldrig varit min hemkommun, där hon jag ett tag hade som ansvarig läkare inte ens jobbade längre...? What. The. Fuck. Jag sa att det lät ju lite långsökt, att jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag behöver bara hjälp. Hon sa att någon från deras mottagning skulle ringa mig nästa vecka.

Sedan Lyricadosen höjdes i höstas har jag blivit mer och mer deprimerad, ingen läkare eller behandlare har bemödat sig med att fråga om de hjälper eller vad de gör med mig... Nu när jag insett att jag bara mår sämre av deras förbannade djävla piller och vill sluta så har jag ingen att vända mig till.
Jag är så trött. Så sliten. Orkar inte många varv till om det skall vara såhär, igen och igen och igen.

This
is
your
life
and
it
is
ending
one
minute
at
a
time.