Lite snurrigt nu. Dygnsrytmen är helt fuckad, jag är antingen dödstrött eller trött och rastlös (jobbig kombination), konstant hungrig, jag hetsäter, jag nojjar, jag får ingenting gjort. Inatt har jag bakat en sockerkaka, klickat runt i loopar, drömt om att fly till USA och bo i New Jersey i ett kråkslott med en fin karl vid min sida som kan spela banjo på verandan och pussa mig i nacken när jag står och diskar...
Det har varit snöstorm igår, små vita korn precis överallt, kaos i kollektivtrafiken och ont i kinderna. Det är verkligen vinter. Om en vecka ligger jag på ett hotellrum i Las Palmas, Gran Canaria, och sover med min mamma i sängen bredvid. Längtar så djävla mycket. Bläddrade igenom gamla bilder i min bilddagbok förut, kikade på hur saker och ting såg ut i somras, blev glad när jag såg mig själv solbränd och söt. Förra sommaren var mest bara skit, årets upplaga måste bli så otroligt mycket bättre. Det blir min första sommar i Göteborg. Uppkalvade jeans, linne, ryggsäcken laddad med vatten och pocketböcker, gröngräs mellan barfotatår och solvarm Tetrispäls mellan fingrarna... Som jag längtar.
I fredags var jag på PBV och gjorde SCID-II. Psykologen var helt okej, hade väldigt slappt handslag men var rak och trevlig. Tusen frågor, kände mig lite trängd, pressad, liksom inmålad i ett hörn. Vad tycker jag om ditt, vad tycker jag om datt? Upplever jag ofta att jag känner si och så i den och den situationen? Hur störd i min personlighet är jag på en skala? Tror och hoppas att mina svar gav ett annat utslag på testet än vad det gjorde för fem år sedan när jag fick min diagnos, den här stämpeln som faktiskt har stjälpt mer än den hjälpt- såväl för min identitets skull som vårdmässigt. På måndag skall jag göra Rorschachtest och i mitten av mars skall det bara feedbacksamtal på vad de kommit fram till baserat på samtalen de haft med mig, då får jag veta om det är dem jag skall tillhöra och gå i behandling hos. Spontant känner jag att jag inte är sugen på MBT, jag vill hellre ha en kontaktperson/samtalsterapeut att träffa regelbundet några gånger i månaden och en vettig läkare. Har ju redan gått i så mycket behandling, men allt sådant kvittar ju när det inte är någon kontinuitet eller uppföljning på det. Jag vill få en riktig kontakt med Försäkringskassan i SAMARBETE med psykiatrin, jag vill få hjälp och stöd att gå i någon form av arbetsterapi eller rehabilitering. Till hösten vill jag plugga mer på komvux och gärna dansa mer än en kurs, kanske lägga till street vid sidan av jazzdansen.
Nu... Nu vill jag bara vila.
1 kommentar:
Visst är det typiskt när man blir stämplad som något efter en första kontakt, och sedan så är det ett helvete att ändra på den bild man gett dem. Har alltid haft problem med det, så fort jag ska ta något test eller träffa en ny psykolog så är jag alltid saklig, rak och analytisk. Och sedan tar det i bästa fall lång tid innan jag får dom att inse att jag inte haft mer än halva livet handikappat av en mindre depression. Och det är bara de gånger som man faktiskt får den chansen, för precis som du säger så är det aldrig någon kontinuitet och uppföljning. Typiskt.
Det var länge sedan jag läste din blogg nu, vet inte varför eftersom du verkar alltid ha väldigt mycket vettigt att säga. Ta hand om dig.
/ Mats (Nithoniniel på helgon)
Skicka en kommentar