We are the pixels on a screen and we feel nothing

Fint att vakna imorses (läs: vid lunchtid) och ha fått ett SMS från mamma där det står att hon bokat en resa åt oss till Las Palmas, Gran Canaria. Åker sista helgen i februari och stannar en vecka, skall bli mer än skönt att komma bort från gegget här... Humöret svänger så ofta och hårt nu, det svarta blir svartare, jag blir rädd och ledsen och längtar bort mycket. Bra med lite sol och värme och intensivumgänge med mamma då, kanske få tankarna inknuffade i en ny riktning. Lena och Robin är snälla och skall passa Tetris under tiden jag är borta, det känns tryggt. Har aldrig varit ifrån henne längre än tre dygn i sträck sedan jag fick henne för snart fyra år sedan, så det kommer nog kännas ganska konstigt.

Har just varit och tränat jazzdans, gick inte bra idag. Jag var stel och hade ont i ena höften, hade ingen koordination, kände mig som en elefant i en porslinsaffär. När jag tittade på de andra i gruppen såg jag att jag var tjockast, osmidigast och tappade bort mig flest gånger. Nu när jag varit där några gånger och svårighetsgraden ökar har jag svårare att hänga med och de ständigt återkommande tankarna som svärmar när jag försöker lära mig något nytt kommer fram och börjar tugga i skallen på mig. Jag är dålig, ful, efterbliven, pinsam, kass, skämmig, kommer aldrig kunna lära mig, sämst, långsam, tjock, värdelös, misslyckad, dålig, dålig, dålig, dålig, lika bra att ge upp. Det blir ALLTID så, även om jag försöker att inte aktivt jämföra mig med andra. Jag är liksom inte bra på någonting, egentligen. Min självkänsla är ett skämt och min hjärna rasslar full av dominobrickor; när en väl fått fart att välta omkull så går det väldigt snabbt sedan och hela jag rasar ihop. Är det så konstigt att jag bara sitter hemma ensam för det mesta, då? Att jag inte ger mig ut och gör saker, vågar ta för mig? När ingenting aldrig kan få duga eller vara gott nog, när tålamodet inte finns, när jag spottar mig själv i ögonen och trampar mig själv på tårna i panik innan någon annan skall få hinna först att tala om hur dålig jag är. Jag begränsar mig själv så otroligt mycket och det gör ont, började nästan grina på vagnen hem från Danshuset för att klumpen i magen tryckte på så. Men jag måste orka, jag vill ju det här egentligen. Jag har ju för fan gått i TERAPI, haha, jag skall veta och kunna att såhär skall man ju inte tänka utan jag måste ge mig själv rimliga chanser.

Min utredning börjar på fredag, skall bli intressant att se vad de säger om saken på feedbacksamtalet i mitten av mars. Förhoppningsvis skrotar de borderlinediagnosen, men egentligen spelar det ingen roll, för de kommer bara kalla mig något annat istället. Blablabla, diagnonsens var det någon som sa och det ligger nog mycket i det. Jag är så in in helvetes djävla uppgivet och fruktansvärt hjärtskärande jättetrött på att leva såhär. Vill sluta äta piller också, vill inte äta Lyrica mer. Låt gå för de mediciner jag har för sömn och akut tröst, men jag varken vill eller orkar leva i fler bubblor än jag redan gjort de senaste åtta åren genom att stoppa i mig antidepressiva och stabiliserande tabletter varje morgon. Jag tror verkligen inte på det där längre- för MIN del. Blir äcklad av det. Men, är man desperat så är man, jag kommer säkert tugga någon nytt ett halvår efter att jag slutat med nuvarande skit liksom, precis som när jag slutade med SSRI, precis som när jag slutade med neuroleptika, precis som när jag slutade med Efexor...
Jag är så trött. Vet att jag säger det hela tiden men det är ungefär allt jag har att säga också, okej? Ångest har stört mig varje dag senaste tiden. Håller masken effektivt men grinar illa i smyg. Känner mig falsk och blir extra lätt besvärad av andra människor, vill bara stänga av volymen, pausa bilden, gå därifrån. Lämna mig själv i bilden av allt jag inte orkar med och gå därifrån.