Det var med målmedvetenhet och tveksamhet i stegen om vartannat som jag begav mig till Försäkringskassan i Gamlestan i eftermiddags. Jag satt och väntade en stund och sedan kom hon som tydligen är min handläggare och ropade upp mig. Hon hette Mary, hade blont lockigt hår och var väl trettio plus någonting. Jag blev glad bara av att se henne, för hon såg så SCHYSST ut. Vi gick till ett samtalsrum och hon hade med sig papper och penna och en utskrift från datorn där hon redan kollat upp lite saker om mig, hon visste till exempel att jag tränar jazzdans och undrade hur det gick. Jag sa att det går bra, att jag trivs hemskt bra med dans som aktivitet och att jag gärna vill dansa mer, det tyckte hon lät bra så till hösten kommer jag ansöka om att få pengar till att kunna ta flera danslektioner i veckan! Vi pratade lite om hur jag mår och hur min situation ser ut, hon förstod att det varit jobbigt för mig att vara utan kontakter på psyk och kände till att remitteringen till PMG kan vara jobbig och att det är svårt att komma in dit. Jag berättade om att jag mått konstigt av medicinutsättningen nu och hon tyckte också att det var dåligt skött, sa att jag kunde väl söka hjälp på vårdcentralen om inte annat. Hon var så lugn och vänlig och det märktes verkligen att hon brydde sig om mig, att hon bryr sig om de hon handlägger och hon poängterade flera gånger att jag fick ringa eller maila om det skulle dyka upp något och om hon inte svarade eller kunde höra av sig så var det ingenting personligt och så vidare. Vi pratade lite om framtiden, vad jag tror om den och vad jag vill göra. Berättade att min tanke väl hela tiden varit att jag vill studera något när jag mår tillräckligt bra, hellre än att jobba, och att jag aldrig haft ett riktigt jobb eftersom jag sjukskrevs när jag var mitt uppe i studier och bara var nitton då. Jag sa att eftersom min behandling avstannade och att jag tyvärr gått några steg tillbaka sedan flytten till Göteborg, istället för kommit framåt, så blir det nog till att förlänga min sjukskrivning ett år till när min nuvarande går ut i oktober. Det förstod hon helt, sa att vi får höras av i augusti när jag förhoppningsvis etablerat en kontakt med PMG och fått en läkare där som kan bedöma mig. Hon nämnde också att det finns ett sätt att förlänga sin rätt till ersättning utan att ha ett förnyat läkarintyg, då man via Försäkringskassan ingår i ett projekt med Arbetsförmedlingen där man letar rätt på en riktig arbetsplats där man har praktik under ett år. Arbetsplatsen är anpassad efter ens intressen och vad man klarar av, och skall vara inom ett område där man skulle kunna tänka sig att arbeta "på riktigt" så att det blir mer värt. Till en början är man där två timmar om dagen, alltså tio timmar i veckan, sedan ökar man successivt när man ser hur det fungerar och förhoppningen är att man skall klara av att arbeta heltid när praktikåret är slut. Jag sa att jag tyckte det lät jättebra och att jag absolut är intresserad av att prova på något sådant, då sa Mary att det var bra och att vi kan se hur läget ligger i augusti med mitt mående och vad som känns aktuellt då. Hela samtalet kändes bra även om jag blev lite gråtig när jag pratade om hur less jag är på att leva såhär (för tro mig, det är jag), och som avslutning så frågade jag om det skulle vara okej för mig att ställa upp i "Vem vet mest?" även fastän jag är sjukskriven. Svaret blev ja, så ringer SVT nu i maj och kallar in mig så finns det ingenting mer än mitt mående som kan komma i vägen, hurra!
På tal om mitt mående så är det fortfarande svajigt. Har inte gått en dag på tre veckor utan att jag fått sådana här "anfall", då jag känner mig grymt stressad och nervös och blir illdeprimerad. Vissa dagar kommer det flera gånger, vissa anfall håller i sig bara någon halvtimme medan andra håller på större delen av dagen. Oftast kommer det när jag är trött eller nyvaken, djävligt obehagligt hur som helst. Nu har jag ju faktiskt ingenting synligt utifrån att vara nojjig, rädd eller stressad över; hela cirkusen med anmälan till FK är förbi (Mary nämnde inte något alls om det där under vårt möte), det verkar som att jag kommer få mer stöd och hjälp från FK nu, jag har en tid på psyk om ett par veckor även om det "bara" är hos en kurator, mina studier går okej även om jag ligger efter lite... Så var kommer den här hemska oron ifrån?
En annan sak jag märkt är att jag har väldigt svårt att hålla fokus, det är väldigt få stunder jag kan samla ihop skallen nog att koncentrera mig mer än någon enstaka minut. När jag tittar på TV eller sitter vid datorn bläddrar jag runt hela tiden, glömmer bort vad jag håller på med, kan inte hålla intresset uppe, det är svårt för mig att ta in information och det gör att det är skitsvårt för mig att plugga historia nu. Känner mig som en dampunge, det är som ett brus i huvudet hela tiden och jag kan inte sortera ut intryck och vara effektiv. Jag känner mig rastlös och tankspridd, tappar lätt intresset och tråden. Mamma påpekade en sak om det här när vi pratade i telefon förut, att lite sådär var det ju när jag åt Efexor. Jag kunde inte läsa, till exempel, det gick inte. Läste jag en sida hade jag glömt vad första halvan handlat om innan jag var färdig. Lite samma känsla är det nu, men jag har ju liksom inte ätit Lyrica på närmare en månad nu... Kan det vara någon slags abstinens eller reaktion på det, eller ÄR jag såhär snurrig? Det är fittjobbigt hur som helst, det lämnar mig inga garantier när jag försöker planera mina vardagssysslor och jag känner mig sliten och tröstäter mycket för att jag känner mig dålig. Skall försöka åka till vårdcentralen eller psykakuten på Östra trots allt och se om jag kan få träffa någon läkare, för nu har det varit såhär skevt i flera veckor och det blir inte bättre, det påverkar mitt försök till att plugga och humörsvängningarna är dryga när jag försöker umgås med folk längre stunder (som när Henrik var här torsdag till söndag). BLÄÄÄ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar