We are the pixels on a screen and we feel nothing

Mår inte bra. Humörsvängningarna är helt flippade nu, det är tvära kast flera gånger om dagen och jag känner mig förvirrad. Jag ligger efter med skolarbetet, trodde att jag hade koll på planeringen men tydligen har mina timmar, dagar, veckor smält ihop så jag har inte alls gjort så mycket som jag borde och det känns obehaligt att inte ens kunna hålla koll på så lite som det är. Senaste veckorna har jag drabbats allt oftare av attacker som inte riktigt känns som ångest, utan mer som en enorm nervositet som gör mig helt kall. Som att jag glömt något väldigt viktigt, eller misslyckats med något, eller skall prestera något fruktansvärt jobbigt och ta en stor risk. Oftast slår det till när jag är trött, har vaknat jag vet inte hur många gånger av att hela kroppen känns som en tickande stressbomb, jag blir rädd och rädslan ger mig ångest. Jag blir tunnhudad, gråtmild, paranoid, känner mig desperat, målar allting svart. Ibland håller det bara i sig någon halvtimme, ibland halva dagen. Ena stunden innesluten i mig själv, rädd, mörk, i nästa fnissandes och glad över vårvädret och ute på vift i skogen med Tetris eller garvandes i soffan med Henrik. Det sliter på mig och jag är rädd att det kommer leda till att jag gör något dåligt, så imorgon ringer jag psyk och säger att jag klarar inte av att vänta till fjärde maj då jag har tid hos en kurator på psykmottagningen i Gamlestan. Jag måste träffa en läkare, NU, jag vet inte hur länge jag kan hålla ut och stå emot allt jobbigt som visslar runt i skallen på mig... Krävs det en tur till akutpsyk så får det bli det, det känns dock läskigt eftersom jag aldrig varit på någon akutpsykmottagning i Göteborg och knappt vet var sjukhusen ligger eller hur de ser ut. Kanske är det "bara" utsättningen av Lyrica som gjort att jag mår såhär pissigt, jag vet inte, imorgon går jag in i fjärde veckan som helt utan medicinen. Sobril hjälper inte och jag vill inte peta i mig saker som inte hjälper, fattar inte varför de envisats med att ge mig den skitbenson i flera år fastän den aldrig fungerat vidare bra. Gick ju på Stesolid först och jag minns dem som bättre, minns inte varför de bytte ut dem... Kanske är det sorgligt, men just nu önskar jag mig så djävla hårt att jag kunde svälja något som fick mig att må lugnt, må jämnt, må stadigt, för jag klarar inte av att reda ut kaoset i skallet på egen hand.