We are the pixels on a screen and we feel nothing

Ida Larsson. Så heter du som anmält mig, som gett mig magkatarr och mycket ångest. Du som fått mig att vilja falla tillbaka i självskadebeteende när desperata impulser slagit an, du som fått mig att ligga gråtandes, sömnlös, nojjig. Du bor i Göteborg, men jag har ingen aning om vem du är. Och just eftersom jag inte känner dig, så tänker jag inte skriva fula ord om dig eller gå till något angrepp, på samma sätt som jag önskar att du inte hade behandlat mig illa eller lagt dig i mitt liv. För... du känner inte mig, heller. Uppenbarligen känner du mig inte ett skit.
Du verkar ha ett stort intresse i mig, dock, som valde att spana in mig och skapa en så bestämd uppfattning om mig. Du lär ha stört dig på mig av någon anledning, annars hade du väl inte fått för dig att anmäla mig till Försäkringskassan för bidragsfusk och därmed skada mig. Du sa till dem att du inte trodde att jag är så sjuk som jag utger mig för att vara, att jag visst kan arbeta. Du menade att jag ljuger och fuskar. Att jag tjänar pengar på att spela in reklamfilm och, hör och häpna, på att BLOGGA. Kanske skall jag se det som något smickrande, att du finner det jag publicerar i mina bloggar så bra att jag borde få betalt för det?
För det första: jag får inte betalt för att blogga. Vart fan har du fått det ifrån? Jag har skrivit dagbok i olika former på internet sedan jag satt på Skunk och Lunarstorm som fjortonåring, det har aldrig varit för att få uppmärksamhet eller tjäna pengar utan för att jag älskar att skriva och för att det känns viktigt för mig, terapeutiskt. Mitt bilddagbokande, som du tyvärr fått mig att begränsa numera, har jag bedrivit i samma syfte. För min egen skull, för att jag tycker att det är roligt. Även om jag har en del omsättning på besökare och bevakare så är det inte tillräckligt för att tjäna pengar ens om jag skulle vilja, SÅ populär är jag faktiskt inte. Men som sagt, kanske skall jag ta det som en komplimang för att du verkar tro det...
För det andra: ja, jag medverkade i en reklamkampanj. Om du känt mig, om du kanske kollat runt lite mer idogt bland mina texter och bilder, så hade du vetat att det inte var ett direkt arbete. Jag var inte anställd, jag fick ingen lön, och vad som fick mig att våga och orka vara med var för att en av mina bästa vänners pojkvän arbetar på den reklambyrån och tipsade mig om kampanjen. Du hade också vetat att jag tyckte att det var väldigt jobbigt, att jag grät och till och med fick panikångest efter att ha spelat in filmerna, att jag var nervös och ett känslomässigt virrvarr av stressen. Du hade också vetat att en del av min sjukdomsproblematik är att vad som syns inte alltid är vad som är; jag är duktig på att spela teater och hålla masken, kan verka glad och ”okej” även om jag inte alls mår bra. Kalla det överlevnadsinstinkt, eller varför inte skenbar kompetens som det kallas i psykologmun.

En undran jag har är om du har någon slags magiska krafter, är du kanske telepatisk på något sätt och kan läsa andras tankar, känna andras känslor? Är du kanske en osynlig spion som bott med mig i min lägenhet och följt mig i min vardag, registrerat mitt mående ingående? Är du läkare, psykiater, psykolog som har träffat mig och behandlat mig? Jag var nämligen väldigt svårt att tro annars att du vet ett djävla dugg bättre om hur jag mår eller hur jag fungerar, än vad jag själv gör. Är du så uppblåst i ditt ego att du tror att du är rätt person att bedöma huruvida jag är frisk eller ej, jämfört med bedömningar som gjorts under många år av x antal professionella människor på det här området?

Jag har alltid varit ganska öppen med mig själv, både i verkliga livet och på internet. Jag delar gärna med mig av tankar, erfarenheter, minnen och åsikter, men det betyder ju inte att jag visar upp ALLT. Herregud, lite privatliv måste man väl få ha, skulle jag hänga ut hela min hjärna skulle jag väl tappa förståndet helt! Jag visar upp mycket och ger en god inblick i mitt liv via min bilddagbok, ja. Men den kan aldrig, aldrig visa hela mig, vilket du verkar ha trott. Jag lägger inte upp bilder på när jag sitter och gråter av tomhetskänslor, när jag sitter och hetsäter på nätterna, när jag ligger i sängen och har ont i magen och grubblar på döden, alla de timmar jag sover bort för att jag inte står ut med att vara vaken. Jag visar inte de timmar, dagar, veckor av orkeslöshet jag upplever när jag är depressiv, jag kan inte skildra humörsvängningarna som smäller till i skallen på mig var och varannan dag. Ingen skulle vilja se det, och jag vill inte visa upp det.
Du vet uppenbarligen inte mycket om psykiska sjukdomar och vilka svåra, dolda handikapp de verkligen är. Även om jag inte ligger dygnet runt och gråtskriker i sängen och skär mig själv så betyder inte det att jag är pigg och glad och arbetsduglig. Man kan vara sjuk på insidan utan att det syns på utsidan, lika mycket med psykiska sjukdomar som fysiska. Är du så fördomsfull att du tror att för att vara sjuk ”på riktigt” så skall man vara en galning som i ”Gökboet”, eller sitta i ett grått hörn i en smutsig lägenhet och lukta kiss och gammal öl? Gills man inte annars?
Vad får dig dessutom att tro att om jag nu inte vore sjuk, varför skulle jag då helt enkelt inte studera eller arbeta istället för att bara gå hemma? Tror du att det är så lyxigt och roligt att vara långtidssjukskriven, eller...? Jag kan tala om för dig och alla andra som har den uppfattningen att nej, så är det inte. Det tär. Det tär på självförtroendet, på värdigheten, på hoppet, på lusten. Jag är så understimulerad, jag har tappat så mycket av drivet inom mig, jag har blivit hospitaliserad. Jag önskar att jag inte var beroende av andra, att jag kunde försörja mig själv och kunna känna att ”idag har jag GJORT någonting, jag har gjort något bra”. Tyvärr vinner min vilja sällan över mitt psykiska illamående, även om jag självklart hoppas och någonstans inom mig tror att jag kommer göra revansch i livet och samhället i framtiden.

Jag vet inte om du läser det här, Ida Larsson, jag vet inte om jag bryr mig heller. Jag har ingenting att bevisa för dig. Allt jag kan säga är att du lyckats med att få en människa som var svag och mådde dåligt från början att känna sig ännu svagare och må ännu sämre. Du kränkte mig. Frågan är väl bara om det fick DIG att må något bättre, om det fick dig att komma upp dig lite i din uppenbart obefintliga självkänsla.
Du är en liten människa.

***

I övrigt så gick mötet okej. Jag träffade två personer som var från Försäkringskassans kontrollgrupp, mamma var med mig som stöd. Jag sov väldigt dåligt inatt, har haft yrsel i snart ett dygn och magkatarren maler på, kände mig inte fräsch när jag satt där i mötesrummet. De jag pratade med hade ett schysst infall på det hela, de var raka och enkla, räckte mig näsdukar när jag brast i gråt och inte kunde prata för jag hulkade så. Förklarade att de fått in den här anmälan och var skyldiga att kontrollera den, frågade hur jag mådde och vad jag gör. Jag berättade om reklamkampanjen, jag berättade om hur jag mår, jag berättade om utredning på PBV och att jag inte haft någon hjälp av psyk sedan förra sommaren. Jag berättade om mitt problem med handläggarna på FK, om hur hattigt allt är och har varit. De verkade faktiskt bekymrade, helt klart, över hur dåligt mitt ärende skötts och att jag inte fått någon hjälp på så väldigt länge. De sa att de skall säga till min handläggare (vem det nu än är) att kontakta mig snarast och de sa att jag inte behöver oroa mig för min ersättning på grund av reklamkampanjen.
Det var ett jobbigt möte, jag grät hela tiden och även en bra stund efteråt, men jag känner mig ändå lättad. Förhoppningvis kommer jag få kontakt med FK nu, få hjälp att komma igång med någon slags arbetsträning eller fler aktiviter, kanske också ett samarbete med psykiatrin. Tycker ändå att det är helt djävla förkastligt att det här är den enda direktkontakt jag haft med den myndigheten på flera ÅR, och detta på grund av att någon bitter människa anmält mig.

Nu är jag trött. Huden kring ögonen svider fortfarande. Hoppas krypet i kroppen försvinner snart, vill kunna slappna av nu. Har idag äntligen fått en tid hos en kurator på psyk i Gamlestan, skall dit den fjärde maj. Hurra.