We are the pixels on a screen and we feel nothing

Håret kliar och sticks, det är indränkt i avfärgningsmedel som luktar starka kemikalier och förhoppningsvis lossnar lite gammal sotig mörkbrun färg. Har köpt en ljusare brun färg som jag skall ha i sedan, har jag tur blir resultatet någorlunda vettigt och jag får en hårfärg som känns lite somrigare och är mer närliggande min naturliga. Jag är ganska trött, skall kolla på ännu ett avsnitt av "The Pacific" för att fördriva tiden medan håret bleks.

Jag är trött. Sov inte så bra inatt, men var ändå på rätt bra humör när jag vaknade. Mamma kom hit strax efter halv elva och plockade upp mig, sedan åkte vi till Frölunda Torg för att kika runt lite och shoppa. Jag kände mig lite svag och yrslig, så vi tog en fika rätt snart och jag tog en ostfralla istället för en bulle eller en kaka och drack ett stort glas te istället för läsk. Hade bara druckit te till frukost så behövde annat än bara socker. Vi gick runt och tittade, jag provade ett gäng olika klänningar och kände mig tjock. Mamma köpte en tröja. När vi kom till Åhléns var jag så yrslig att butiken snurrade och jag fick sjunka ner på golvet med pannan mot knäna för att pusta lite. När vi var färdiga där inne gick vi till ett fik och jag köpte en Piggelin för att få upp blodsockret lite. Glassen hjälpte inte. Jag kände mig virrig, hade gelé i knäna, fick gå på toaletten och var dålig i magen. Mådde illa också, kändes som om jag skulle kräkas eller svimma, fick stödja mig mot butikshyllor mer än en gång. När vi efter nästan fem timmar var färdiga och skulle åka hem kände jag mig fortfarande snurrig och klen i bilen, mamma pratade om jobbarkompisar till henne som haft virus på balanssinnet med liknande symptom, kanske kunde det vara det?
Trots att mitt humör egentligen var bra och jag hade haft trevligt med mamma så fick jag ångest när jag kom hem, obehagligt att må såhär. Senaste dagarna har jag varit förskonad från de här djävla yrselattackerna, trodde att de kanske gått över, men nej... En månad utan Lyrica, och jag är så djävla snurrig. Känner mig kall och varm om vartannat, får stressutslag över bröstet och halsen, känner mig som ett nervvrak. Kände att nu fan får det räcka, satt och grät vid datorn och kollade med Marlene och Rebekah om de kunde tänka sig att passa Tetris en stund. Pratade med Erik som snällt erbjöd sig att följa med mig till vårdcentralen i Gamlestan, så Marlene tog hunden och Erik och jag åkte iväg. Behövde inte vänta så länge på jourcentralen, fick träffa en jättesnäll läkarfarbror. Han tog mig på allvar och tog mitt blodtryck (något högt, men ingenting farligt, men jag var ju stressad) och han ställde frågor och jag fick ett stick i fingret för att kolla blodsockret. Värdet var perfekt. Så, ingenting fel med blodet och han lyssnade på hjärtat, men han konstaterade bara att det är nog "bara" min ångest. Den har hittat ett nytt sätt att uttrycka sig på, typ. Det känns... inte roligt. Här har man gått i terapi av och till i åtta år för att lära sig bemästra sin ångest, och klarat upp det riktigt bra, men då slår kroppen tillbaka i vild protest mot hjärnan och stressar upp sig åt helvete. Visst har jag upplevt stark, fysisk ångest förr, som panikångest då hjärtat skenar och andingen är hyperventilation och det känns som att kroppen vill implodera, men det här är något annat och det känns äckligt. Doktorn försäkrader sig om att jag inte var ensam och ville ta livet av mig eller liknande, sa att det är ju bra att jag skall till PMG nästa vecka och träffa en kurator och sådär, men att jag får höra av mig igen om obehagen förändras eller annat. Känns skönt att det i och för sig inte är något fysiskt fel på mig, men det känns som ett bakslag att min ångest börjat ta sig sådana här uttryck... Att jag bokstavligen rasar ihop till en hög på golvet av stressångest, att hjärnan snurrar så hårt, att magen bråkar och det kryper kryper KRYPER så i huden.

Nu skall jag gå och skölja håret.