Efter en knapp vecka på Öland med familjen är jag hemma i Göteborg igen. Det känns lite kluvet, för även om det är skönt att komma hem till mitt eget bo och min sköna säng och mitt egna badrum så var det väldigt skönt att vara borta härifrån också... Tog det väldigt lugnt, hade inte så mycket annat att välja på eftersom det inte finns mycket att göra på landet och för att jag inte mått särskilt bra. Idag är det en vecka sedan jag satte ut Lyrican helt, det har känts av. Jag har varit väldigt orkeslös, och viljelös, jag har haft existensiell ångest och börjat gråta av tunga, sorglika känslor och väldigt mörka tankar om att jag inte har ork eller anledning till att leva. Jag har varit rätt duktigt deprimerad, helt enkelt. Som tur är har det inte varit helt konstant utan vissa dagar har jag orkat vara lite mer social, ligga och läsa och vara utomhus. Mamma och pappa har varit jättesnälla och gått ut med Tetris och så i mitt ställe, liksom avlastat mig från allt ansvar. Jag har haft svårt att sova, min mage har börjat bråka igen och min kropp är konstant stressad, känner mig pirrande, stickande, malande, nervös hela tiden. Kan inte slappna av. Har behövt ta benso vid några tillfällen, dock anser jag fortfarande att Sobril inte är rätt medicin för mig men jag har ju ingen ansvarig läkare så jag kan väl glömma om att få något annat som fungerar bättre...
Det första jag såg när jag kom innanför dörren här hemma var posten som samlats på hög på dörrmattan sedan i onsdags. Ett av kuverten hade Försäkringskassans logotyp på sig, så jag öppnade det direkt. Det är en kallelse till ett möte där jag skall ”diskutera” min aktivitetsersättning med en kvinna vars namn jag enbart känner igen från att jag vet att hon varit i kontakt med reklambyrån och snokat information om mig (jag personligen har aldrig blivit kontaktad på något sätt av henne tidigare). Det känns... inte bra. Min så kallade handläggare/kontaktperson som jag försökte nå för en vecka sedan har inte hört av sig alls och lär väl knappast göra det innan torsdag heller, för det är på torsdag jag skall på det här mötet. Kontoret jag skall till ligger i Nordstan, det känns INTE kul. Jag känner mig själv, jag vet att jag med 100% säkerhet kommer börja gråta för att jag blir så nervös och jag är extremt konflikträdd, och det här handlar ju om en slags konflikt, inte fan blir det roligt att stappla ut från hennes kontor mitt i centrala Göteborg i smeten bland alla människor som glor och behöva stå i Brunnsparken och vänta på vagnen hem som tar tjugo minuter. Mår illa bara av att tänka på det.
Önskar att jag bara överdrev och målade fan på väggen, men jag tror att jag är helt realistisk när jag känner att nu... nu går det åt helvete. Det kommer inte vara ett trevlig möte. Jag har inte gjort något fel, jag har ingenting att dölja, men det känns som att FK inte kommer lyssna på det örat. Min magkänsla säger något helt annat.
Det är tungt att inte ha någon psykkontakt nu, väldigt tungt. Jag kan prata en del med mamma, mamma som är klok och stark och slåss för mig när jag inte orkar, men det är inte hennes jobb. Jag kan gnälla för vänner och jag kan spy ur mig en del i de texter och tankar jag publicerar på internet, men det är ju inget terapeutiskt arbete precis... Jag behöver någon som hjälper mig att sträcka på mig och våga bli arg istället för att bryta ihop och bara bli så förtvivlat ledsen. Jag behöver STÖD och ett kontinuerligt underhållsarbete så att jag inte skrotar ihop. Jag vill inte drivas så långt av mina egna dåliga tankar att jag faller tillbaka i gamla gängor och flera års kamp i terapi går åt helvete. Jag vill ju bara vara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar