We are the pixels on a screen and we feel nothing

Hade en djävla skitnatt. Bröt ihop, fick smärre panik, låg och grät och grät och grät i sängen. Kunde inte rikta tankarna, det stod bara skrivet STRESS i feta neonbokstäver över hela hjärnan och hela kroppen skrek efter att jag skulle göra mig själv illa eller kasta mig från balkongen. Varför? För att jag skall ha roligt. För att jag skall på festival.
Jag har fungerat såhär sedan jag var liten, även om jag inte upplevde det lika starkt som barn. Jag kan se fram emot något, det kan vara en fest eller en familjesemester eller en festival, vad som helst. Någonting som skall vara roligt, något positivt. Jag grips av en så övermäktig känsla av att inte känna rätt, att inte uppleva rätt, att vara bortskämd eller allmänt dum i huvudet, jag antar att det har med min oförmåga att vara ”här och nu” som man jobbar så mycket med i DBT. ”Jaha, nu står jag här, och skall vara glad.” Jag får en konstig press inifrån, det är väldigt sällan jag upplevt sådan press utifrån och har aldrig haft hårt pushande familj eller vänner eller så, utan det väller bara upp som en stor spya inifrån mig själv. ”Jaha, här står jag nu, och skall vara glad. Men här står jag, och känner mig mest obekväm, eller tom, eller mitt humör kastar sig kring sin egen axel så hårt att jag har svårt att hålla masken. Här står jag och skall trivas och jag vill bara ge upp och krypa in bakom något, gömma mig och somna. Eller sprängas.”
Det är FRUKTANSVÄRT. Det är så frustrerande, och jag får extremt dåligt samvete. Som nu, när jag köpt en festivalbiljett för över ett och ett halvt tusen och har tänkt att det skall bli en trevlig avslutning på sommaren, och jag tänker mer på att jag vill karva i mig själv än peppar på att få dra runt på stan och lyssna på bra musik, skratta, festa, träffa kompisar, leva. När jag var barn kunde den känslan dyka upp även om jag hade någon kompis på besök för att leka, helt plötsligt och utan egentlig orsak kunde jag börja störa mig på den andra och leken slutade tvärt att vara rolig, jag blev sur och kall och ville bara gömma mig. Redan i yngre ålder hade jag svårt att kort och koncist bara säga ett enkelt nej, ett tack-men-det-räcker, så ofta brukade jag lösa det genom att sluta prata med den jag lekte med och kanske också krypa in under sängen och låtsas att jag inte fanns så att de skulle tröttna och ge upp och gå därifrån. Pratade med mamma om det där nu när vi var på Öland, hon minns det förstås också då det inte var ett helt ovanlig inslag och hon tyckte också att det var jobbigt. Hon poängterade att hon tyckte inte att det var JAG som var jobbig, men situationen var jobbig om jag exempelvis ordnat med att någon kompis skulle övernatta och vi skulle leka och ha roligt, och så slutade med att jag stängde in mig i mig själv och mamma fick försöka underhålla min kompis istället.

Efter att ha grinat i en halvtimme, slagits hårt mot alla dumma, destruktiva tankar och gnidit mig över pannan, kröp jag ur sängen och gick till köket och gjorde några smörgåsar istället. Tog med mig täcket till TV-soffan och slökollade på TV, lyckades till slut bli tillräckligt sömnig så att det övervägde rastlöshetskrypandet i kroppen och jag kunde somna framåt klockan fem. Jag vann över ångesten den här gången också, men det var en pärs.
Ikväll skall jag åka in till stan, jag skall gå på några spelningar och jag har ordnat med prima sällskap. Jag har ingen anledning att smita, nu är det dags att ta tjuren vid hornen och sparka den i pungen och be den dra åt helvete.