We are the pixels on a screen and we feel nothing

Jag klarade av Way Out West, och det var fint. Blev så nervös att jag kräktes när jag skulle in på fredagen, och blev lite trött i huvudet och fick väldigt ont i min förbannade skitrygg, men med bra musik och gott sällskap och godkänt väder så blev allt lyckat ändå. Alla tankar om att jag inte borde ha köpt biljetter, att jag inte skulle fixa det, att jag bara är ett hån mot mig själv när jag har roligt, försvann och trycktes ner i leran under mina skor och dansades bort. Dessutom hände något otippat men hemskt roligt på lördagen då jag skulle mätta hungern. Först stod jag i kö för att köpa fish and chips (minus fisken, då), men när jag såg att det inte var sådana där breda, goda chips utan vanliga, sladdriga pommes frites bestämde jag mig för att gå till ett annat mattält där jag köpt falafel dagen innan som var helt okej. I kassan jag hamnade vid stod en snygg kille med mustasch och tatueringar och tog min beställning, och sedan sa han helt plötsligt "vad snygg du är!" och menade mig. Jag blev lite paff, men glad, och sa att han också var snygg. Sedan undrade han om jag bodde i trakten och om jag hade pojkvän. Jag svarade ja, och nej. Då bad han om mitt nummer och fick det, förstås. Sedan fick jag min falafel och gick, åt nöjt upp den och kände mig lite peppad att någon raggat på mig sådär rätt upp och ner. Senare hörde han av sig och när jag röjt mig svettig och lycklig till Chemical Brothers som var sista spelningen på festivalområdet och då hade han slutat jobba och skulle åka hem, så jag gick och sa hej en snabbis och fick en kram och vi presenterades oss. Emil, heter han. Och igår kom han och hälsade på mig! Han bor typ tio mil härifrån, så han tog bilen och sin söta hund och körde ner hit och gav mig rosor och choklad och lagade god vegansk middag och kollade på film och ja... Ja. Jag är glad. Det känns fint att vara glad.

Imorses, efter alldeles för lite sömn, åkte jag till Gamlestan för att äntligen få träffa en läkare på PMG. Kom i god tid så fick vänta en stund, passade på att fixa mitt frikort. Läkaren var trevlig, en rätt ung kvinna som varit redig och kollat igenom mina journaler och satt med block och penna i knäet och lyssnade och antecknade. Jag berättade lite om hur jag känner och hur jag mår, hur jag har det. Vad vi kom fram till under knappt fyrtio minuter var att jag skall testa mildare medicinering vid behov (läkare peppar ju sällan på tyngre artilleriet med benso och annat, även om jag tidigare skött sådant utan problem, men det har jag förståelse för), så jag skall äta ett par mediciner som jag inte testat sedan jag var sjutton, arton år. Jag fick recept på Lergigan och flytande Theralen mot mina nervösa besvär och ångest, och kanske fungerar de bättre nu än då och som hon sa så åt jag en massa andra mediciner samtidigt då och nu när jag i övrigt inte äter något så kanske de hjälper. Det är värt ett försök. Vidare så kommer jag inte gå på PMG mer, nu när jag inte vill prata med kuratorn jag tilldelades och inte skall ha tyngre medicinering, utan läkaren tyckte jag skall söka mig till primärvården på en vårdcentral istället. Jag är skriven på Gamlestans VC, så hon kommer skicka lite info till dem om receptförnyelse och uppföljning, att jag kanske kommer vilja ha samtalskontakt och att om jag blir sämre eller inte är nöjd skall remitteras tillbaka till PMG. Hon gav nytt läkarintyg till Försäkringskassan att min sjukskrivning som egentligen går ut i oktober skall vara kvar året ut, och hon rekommenderar att jag skall läsa kurserna jag blivit antagen till på Komvux på 25%, så som jag gjorde med historiakursen i våras. Vid årsskiftet bör det bli uppföljning och se om jag kan börja någon arbetsinriktad rehabilitering med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsterapeut. Det känns helt okej, jag poängterade att jag måste få en mjuk, lugn start då jag inte klarar av stress och press och det förstod hon. Skall ta upp alltsammans med min handläggare på FK som jag skall träffa i början av september, jag tror hon kommer tycka det är en bra plan. Som det är nu känns det som att jag själv, och de som "haft hand" om mig mest sett till vad jag INTE klarar av, än vad jag faktiskt fixar och skulle kunna klara av. Visst, det finns mycket jag tycker är tungt och svårt och jag mår inte bra, men jag klarar nog av mer än vad jag själv och andra kan tro, bara det läggs upp i en bra takt på en rimlig nivå och jag får stöd. Bland alla tjutande minus finns det faktiskt en hel del plus hos mig också, resurser som borde prövas och tas tillvara på. Skulle jag klara av ett deltidsjobb är jag glad för det, jag menar jag har aldrig haft en saftigare ekonomi än gått på socialbidrag och aktivitetsersättning, jag har inga problem att ta mig genom tillvaron med mindre än 10 000 i månaden så fick jag bara ett jobb med vettig lön skulle jag kunna hanka mig fram utan en heltidsinkomst så sett. Man kan ju kombinera en mindre ersättning från FK med lite egentjänade pengar också, det är något att satsa på. Jag VILL ju kunna ta hand om mig själv hela vägen ut, jag njuter inte att vara en samhällsparasit och inte kunna försörja mig själv, känna mig beroende av andra och rätt värdelös. Eftersom jag sjukskrevs så ung hade jag aldrig hunnit med ett riktigt jobb, så jag har inget arbetsliv att återvända till, bara det känns som en stor prövning... Mina första år som vuxen har gått knackigt och i uppförsbacke, men en dag måste det väl fan lossna och innan någon vet ordet av står jag där och har fått mig en bra utbildning från högskolan och/eller ett eget jobb som jag klarar av finemang och mina pengar är MINA. Jag är ingen sopa, även om det känns så allt som oftast.