We are the pixels on a screen and we feel nothing

Minns inte när jag gick upp klockan sex på morgonen självmant senast, men idag hände det. Somnade vid tio igårkväll, så det är väl inte så konstigt kanske...

I lördags tog jag Tetris och en ganska duktigt packad Hello Kitty-bag och satte mig på tåget till Trollhättan för att hälsa på Emil som hämtade mig där med bilen, åkte ut till hans hus på landet en bit upp i Dalsland. Jag var förkyld och är det fortfarande, men det var ändå trevligt att komma hemifrån några dagar, åkte hem igår. Det känns konstigt att någon tycker om mig så mycket, när det händer blir jag alltid ganska... förvirrad. Jag känner mig svältfödd på att träffa killar som inte är rädda att visa sina känslor och som därtill tycker om mig, som ger mig komplimanger och presenter och vill pussas och kramas och hålla handen och säga gulliga saker, som känns stabil. Hur tar man emot det? Jag vet fan inte. Jag blir sorgligt nog mest bara paranoid. Givetvis uppskattar jag det, jag blir glad och tacksam och tycker att det är fint, men det ligger en skugga över allting som rör sig oroväckande. Precis som att ärren på min kropp från alla de otaliga gånger då jag känt mig tvungen att skada mig själv alltid kommer att finnas kvar i min hud som en påminnelse om sämre tider, finns det också ränder på insidan som aldrig riktigt vill gå ur. Visst kan de blekna med tiden, slipas en aning av åren som går och med de insikter, den mognad och de nya tankar som kommit, DBT och att ha lyckats arbete bort borderlinediagnosen har hjälpt en del... Men inte helt.
Jag har en svart parasit i mitt huvud. Ibland krälar den ut, sätter sig på min ena axel och ser vad jag ser, tolkar om det och viskar i mitt öra att jag inte kan känna på ett visst sätt, inte kan tänka som jag borde. Den tynger ner mig med varningar om att känslor, positiva som negativa, är huvudsakligen farligt och att jag är dum i huvudet om jag för ett ögonblick försöker vara Här och Nu och se till vad som finns. Jag får en klump i magen och tänker bara på all skit jag varit med om tidigare, om svek och krossat hjärta och manipulativa svin till killar som skadeskjutit mig mitt i prick med sin skit. Alla potentiellt bra relationer jag slarvat bort eller låtit mina nojjor förstöra. Tänker bara på hur det skulle kunna bli framåt, och då aldrig med ett romantiskt skimmer. (Allt kommer ju gå åt helvete, såklart. Varför INTE?) Jag är förbittrad och på något sätt kopplar min hjärna om varma känslor till piss, skit och helvete. "Ju högre du klättrar, desto hårdare blir fallet. Inbilla dig ingenting, du är en falsk idiot, ett äckel och en dålig människa, ge dig inte in i någonting för du lurar bara folk att tro att du är någonting att ha och förstör för dem i slutändan." Jag får dåligt samvete när någon tycker om mig, särskilt om det är en kille och särskilt om det är en bra kille. Önskar jag hade en stor, röd varningstriangel över ansiktet som hintade om att jag inte är värd att lägga tid på, för jag är hopplös och sjuk i huvudet och inte normal eller vettig nog att förstå eller ta till vara på goda saker. I'm waste.

Jag grät på tåget hem. Grät, grät, grät, det droppade tårar från hakan och handryggen blev blöt. Hade behövt gråta ut ångesten redan dagen innan, men ringde mamma istället en liten stund och tog en Lergigan för att försöka dämpa. Förutom att jag varit sjuk och legat i sängen mycket och sovit, hostat och snorat så märkte Emil att jag liksom trappades ner även i övrigt under dagarna jag var hos honom. Jag såg det själv när jag stod i badrummet och mötte min blick, jag såg så tom ut. Jag var tom. Som jag sa till honom så spelar det ingen roll om jag så skulle vara i djävla Edens Lustgård med världens snällaste, renaste, godaste, vänligaste, bästa människor; jag ledsnar likt förbannat snabbt på att vara bland folk och blir trött, inåtvänd och känner mig besvärad. Orkar inte. Ibland känner jag så efter bara några timmar, ibland orkar jag med några dagar. Sedan måste jag hem, hem och vara ifred. Så trött. Låtsas att allt som finns är jag, min lägenhet, min hund, bara fokusera på att inte göra dumheter mot mig själv fastän känslan säger något annat. "Lika bra att gå ut hårt, snitta upp hela låren eller magen och bli så trasigt ful och äcklig och motbjudande som du egentligen är så de fattar att du inte är något att ha på en gång, varför dra ut på det?"

Fan, jag känner mig så djävla störd. Varför kan jag inte bara vara GLAD när något positivt händer mig? Det är inte som att jag trivs med att vara deppig, att vara singel med enstaka lösnummer som oftast gör mer skada än nytta, att trampa runt runt runt här hemma som ett stressat djur i bur och slösa bort mitt liv på jag vet inte vad.
Antar att jag får ta det lugnt, inte skynda fram något eller skynda in i något. Nu har jag råkat snubbla över en bra kille som vill mig väl och han visar det, jag kanske inte bara skall lyssna på mig själv eftersom jag inte kan hålla mig objektiv till sådana här saker utan direkt måste svärta ner allt och pissa på det för att eventuellt kunna hantera det. Jag måste låta bra vara bra, nu vara nu, här vara här. Jag kanske skall lyssna mer på någon som är snäll och inte så negativ.

Imorgon är det fredag och då skall jag åka till skolan i Majorna för att lägga upp en studieplan och få mer info om psykologikurserna. Kurslitteraturen jag beställt kommer förhoppningsvis då också. Jag ser fram emot att läsa, men givetvis säger någonting inom mig att jag inte kommer fixa det. Ha, ha, ha. Dessutom stressar jag redan upp mig inför årsskiftet då min sjukskrivning går ut, den spontana tanken är att blir det för rörigt kan jag ju alltid ta livet av mig. Ha, ha, ha. Om två veckor, knappt, skall jag träffa min handläggare på Försäkringskassan. Jag hoppas att det går bra och att hon kanske sitter inne på några tips om någon bra människa att gå i samtal hos på vårdcentralen, eftersom PMG inte ville erbjuda mig något nytt.
Nu skall jag gå och äta någon slags ursäkt till frukost, betala en räkning, morgonrasta Tetris. Måste köpa en almanacka. Måste lobotomera mig.


[PARENTAL ADVISORY] Radiohead - Fake Plastic Trees
Uploaded by EMI_Music. - Watch more music videos, in HD!