Kom hem till Göteborg i måndags, skönt. Har träffat Erik och Vicky än så länge, och imorgon kväll drar Way Out West igång och då lär jag väl springa in i en drös bekanta... Blir lite omställning att gå från att i princip bara umgåtts med mina föräldrar och suttit på landet till att vara ovanligt social och vara bland massor med folk, men jag hoppas att jag orkar. Vaknade med ångest idag, den liksom susade runt i kroppen och hade ingen bestämt punkt, fanns liksom mest i bakgrunden som en känslomässig tinnitus- men nog så störande. Som tur är har jag hamstrat på mig en del gamla mediciner, som jag kan ta till nöds, så efter en Sobril till frukost kunde dagen arta sig vettigt ändå. Orkade åka och handla mat till mitt ekande kylskåp och skafferi, gå på systemet, hämta ut ett paket nere på macken med Vicky som sällskap. Wow.
Igår var jag redig och styrde upp saker som kommit med posten under veckorna jag varit borta; betalade räkningar, fyllde i försäkringspapper, ordnade en tid med min handläggare på Försäkringskassan (åttonde september), blablabla. Hon verkar så himla schysst, jag hoppas att hösten blir okej... Får väl se vad läkaren på PMG säger i nästa vecka, för jag måste ju ta upp diskussion om huruvida jag är mogen och lämpad för att börja arbetsträna, eller om sjukskrivningen skall fortsätta vara hundraprocentig eller vad fan som skall hända. Känns lite konstigt att en läkare som jag aldrig tidigare träffat eller ens pratat i telefon med en endaste gång skall bedöma det, något som kan påverka mitt liv väldigt mycket. Jag får väl försöka lita på att hon är någorlunda vettig och har bemödat mig med att läsa igenom alla mina gamla journaler som kuratorn beställde till mottagningen. Jag är redan nervös och orolig, tänk om de tvingar mig att arbeta typ heltid? Tänk om de pressar mig så att jag går sönder (mer)? Jag har ju aldrig haft ett riktigt arbete, så jag har inget arbetsliv eller några sådana vanor eller strukturer att komma tillbaka till, jag har fortfarande tjockt med psykiskt illamående som blåser motvind trots att jag fått borderlineproblematiken i schack, jag har varit sjukskriven och understimulerad och bara bollats runt i så många år nu... Jag vet inte alls vad jag kan, vill eller orkar. När jag försöker titta och tänka på mig själv, känna efter, så blir jag bara rädd. Ser bara ett svart hål. Ja, jag klarar av att sköta om hem och hushåll, jag har rent och snyggt hemma och betalar alltid räkningar i tid, jag kan passa tider och är noggrann med allt sådant, jag sköter om en hund helt ensam, jag kan sköta om min hygien okej även om jag väldigt sällan har ork eller lust att göra några större utsvävningar kring mitt utseende och därmed min självbild. Men det där är inuti bubblan, det är det jag klarar av och jag kämpar för att få det att fungera trots humörsvängningar, yrsel, ångest, depression, suicida tankar som pockar på uppmärksamhet och en extrem stresskänslighet. Jag blir lätt utmattad och små saker blir lätt stora projekt. Förutom några vänner som turligtvis råkar vara mina grannar så träffar jag sällan folk, jag orkar helt enkelt inte. Vågar inte. Jag isolerar mig och tackar i princip alltid nej till förslag om fester, fika, vad som helst. Finns så många fina människor både på närmare och lite längre håll som jag önskar att jag träffade oftare, mycket oftare, men jag kan inte förmå mig. Då kommer det dåliga samvetet krypande. Bestämmer jag mig för att åka in till stan går jag runt i min egen värld för att klara av det, det händer fortfarande att jag snattar tvångsmässigt ibland och jag går med iPodhörlurarna djupt intryckta i öronen för att parera nojjorna och stänga ute intryck. Jag vet liksom inte om jag vågar fresta på det jag klarar av, till exempel genom att satsa stort på att klara av ett arbete eller heltidsstudier. Jag litar inte på mig själv, för jag vet inte var jag är. Jag vet att jag inte kan leva såhär för alltid, vet att jag redan gått sjukskriven för länge för att det skall vara ”nyttigt”, men det här sättet att hanka mig fram är allt jag vet. Känner mig som ett odugligt djävla barn. Men ja... Jag skall försöka att inte ta ut något i förskott, vilket jag är expert på, istället för att få hjärtklappning och ont i magen över saker som fortfarande inte ens har hänt eller bestämts så måste jag försöka fokusera på att hej, i helgen är det ju festival med massor av bra musik och det blir säkert jätteroligt.
ÄH.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar