We are the pixels on a screen and we feel nothing

Igår hade jag stark ångest för första gången sedan jag kom till Öland, hade ju sagt till mig själv att pausa hjärnan och lämna allt sådant skräp hemma i Göteborg... Jag låg på sängen, hade kollat på ytterligare några avsnitt av Sex and the City (har plöjt igenom hela boxen med alla sex säsonger), sedan började obehagskänslorna smyga sig på liksom från ingenstans. Hjärtat började öka takten, oroligt, huden kröp och hela kroppen kändes förlamad, alla tankar blev mörkgrå och gick ut på att jag är en dålig, svag, misslyckad människa som inte förtjänar att leva utan borde satsa mer på att göra mig själv illa och spotta på mig själv tills jag dränks. Låg så en stund, orörlig, höll om mig själv. Orkade inte ropa på mamma, orkade inte gå de få metrarna in till badrummet och trycka ut en liten vit tablett ur sitt blister och skölja ner med vatten ur ett tandborstglas, orkade inte skicka ett SMS till någon för att komma på andra tankar, orkade inte släppa fram tårarna. Ångest är lite som kondens mot en glasruta, rätt som det är så kryper fukten fram någonstans mellan där varmt och kallt möts, det blir halt. Somnade någon gång sedan, klockan var någonstans efter sju och jag vaknade inte förrän tio i tre på natten. Utmattad. Då var det bara att ta vid där jag slutat, tittade färdigt på de sista avsnitten och smög sedan ut i vardagsrummet och kompletterade sessionen med att se långfilmen som följer serien. När den var slut läste jag några Bukowskinoveller, löste några korsord men var lite för mosig i huvudet och grusig i ögonen, somnade om. Nu är jag långsam, känner mig gråtmild, men har fyllt på magen med varm oboy och rostat bröd. Skall krama Tetris, ta en promenad, skiten släpper väl snart.

Längtar hem till Göteborg ganska mycket nu. Jag saknar min säng, mitt badrum, min TV-hörna, mina kulörta lampor på balkongen, min dator, mina kläder, mina goda grannar. På tal om grannar så skall tydligen Lusen flytta in som inneboende i en lägenhet precis mittemot min, det känns roligt. Siriusgatans pluskonto är ganska saftigt, all in all.
En sak som stör mig är att jag inte hört av min handläggare på Försäkringskassan. Visst, vi bestämde att hon skulle höra av sig i augusti så vi kunde prata om läget och hösten (och om hon inte kom ihåg att ringa så skulle jag inte ta det personligt utan jag skulle ringa och stöta på själv), men jag skickade ju ett mail till henne för kanske en och en halv månad sedan och jag har inte fått svar. Kanske har hon semester, men så länge...? Jag vet inte. Det känns som att mitt liv har förvandlats från att jag några gånger om året sjunker in i depression med allehanda låsningar, till att att depressiviteten nu har övertag och att jag istället har små avbrott då jag mår okej och fungerar tillräckligt bra. Jag blir så lätt trött. Jag blir så lätt störd. Steken har vänt på sig och den smakar illa.