We are the pixels on a screen and we feel nothing

Kvart i nio imorses plockade mamma upp mig med bilen och vi körde till Östra Sjukhuset. Hade inte sovit så bra under natten, brukar ju vakna och inte kunna somna om när jag är nervös och vet att jag skall göra något, att något är på gång. Åkte till psykakuten och jag har aldrig varit där förut, när jag bodde i Alingsås var det ju Borås psykakut som gällde. Det var ett stort hus och det var väldigt fint och fräscht där inne, väntrummet kändes inte alls lika ångeststinkande och "psykigt" som det i Borås. Sköterskorna i kassan var trevliga och tog mina personuppgifter, sedan fick vi sätta oss och vänta. Efter en halvtimme kom en manlig sjuksköterska som var välkomnande och trevlig och tog med mig till ett rum för att ta blodtryck, puls och syresättning, frågade de obligatoriska frågorna och sedan fick jag berätta fritt om varför jag sökte. Han lyssnade och tog anteckningar och sammanfattade bra, sedan fick jag fylla i några skattningsformulär och sedan var det bara att vänta på doktorn. Det var inte så mycket folk i väntrummet, det var smart att åka dit tidigt. Sköterskan var väldigt mån om att uppdatera om hur lång tid det kunde tänkas ta att vänta och även om jag var jättetrött och inte mådde alltför bra så kändes det okej att vara där, stället var verkligen över mina förväntningar. I väntan på doktorn gick jag och mamma en trappa upp till cafeterian, och då hände något. Det låter ju psykotiskt eller töntigt men det var som ett tecken... När vi stod vid disken och skulle köpa ostmacka och festis och kaffe så kom någon sjukhuspersonalklädd man och ställde sig bakom oss i kön. Han sneglade på mig och jag sneglade tillbaka, och såg att det var Björn. BJÖRN. Min gamla individualterapeut från Solhem i Borås, från DBT:n, den bästa psykolog jag någonsin träffat och som hjälpte mig att förändra mitt tänkande så mycket. Han som jag saknat så mycket och önskat att en dag skall jag få ha en så bra, klok och kompetent psykolog igen. Teamet på Solhem gjorde verkligen intryck på mig och jag saknar dem ofta. Jag ville krama Björn men vågade inte fråga, det kanske inte är passande att en sunkigt rödmosig psykpatient i svettig jacka slänger sig om halsen på sin gamla psykolog. Men ja, tydligen arbetar han där nu (inte på akuten, men i den byggnaden, med psykiatri) och jag hoppas att hans fantastiska energi och klokhet kan sprida sig till fler inom den yrkeskåren. Han mindes mig och det kändes fint, han sa att han tänkt på mig ibland. Mamma hälsade på honom och sa att vi pratat om honom så sent som igår, vilket är sant, för att han är... så bra. Att se Björn, som jag saknat så i två år nu någonting, att av en slump stöta på honom i kön när han hastigt skulle köpa lunch, det kändes som ett tecken på att allt kommer bli bra. Lite som en vink från min karma.
Fick sedan träffa en läkare, en kvinnlig underläkare, när vi väntat i drygt fyra timmar. Hon var trevlig och lyssnade bra och kändes kompetent och vettig. Bra bemötande. Hon hade kikat i mina journaler lite snabbt, då de delar journalsystem med PMG i Gamlestan, och läst vad sjuksköterskan tagit upp med mig och ställde ytterligare frågor. Det kändes så skönt, hon gjorde liksom "rätt", hon såg mig där jag satt hopkurad och grät och sa att det var inte konstigt att jag tänkte sådana tankar som jag gör, att jag mår så dåligt. Att jag är inne i en depression men att det kommer bli ljusare, att saker kommer lösa sig. Hon validerade mig och mitt mående, helt enkelt. Hon sa också att hon tycker att jag är väldigt stark, sa att hon träffar ju förstås väldigt många patienter men att jag är anmärkningsvärt stark som orkar stå emot. Det kändes bra att höra. Jag känner mig allt annat än stark, men hon kunde förklara att det är jag visst det. Vi bestämde att hon skall skicka en remiss till PMG och trycka på att jag bör få en tid där snart, eftersom mitt mående har försämrats så. Jag skall ringa dit själv också, så det blir dubbla påtryckningar. Hon försökte ringa dit men kom aldrig fram, men hon skickar väl vanlig remiss till dem då... Och så ringde hon bakjouren och diskuterade medicin, för jag behöver antidepressiva. Remeron och Efexor föreslogs men jag vägrar bägge två, hon såg att jag ätit ett gäng olika mediciner i mina dagar men föreslog sedan Sertralin. Jag åt Sertralin i sena tonåren, men under varunamnet Zoloft, minns inte hur det var då men piss mådde jag ju så de lär ju knappast haft någon särskilt bra effekt. Fick recept att börja äta 50 mg och sedan får de på PMG höja dosen åt mig. Skulle de på PMG vara sega eller jag mår mer dåligt så får jag givetvis söka till akuten igen, men ja... Mer kan de ju inte göra.
Sedan fick jag åka hem. Trött och söndergråten men ändå "nöjd", det var en riktigt fin mottagning och alla jag träffade var väldigt schyssta. Åkte till apoteket på hemvägen och hämtade ut medicinen, hämtade ut fler Lergigan också. De har ju inte hjälp något vidare än men kanske hjälper de mer i kombination med Sertralin, jag får väl se.


Blablabla, väldigt många ord, men nu har jag i alla fall varit på psykakuten och försökt. Jag har fått en medicin- kanske hjälper den. Jag har fått en remittering- kanske hjälper den. Det är alltid värt ett försök, man måste tänka så. Jag vill inte leva mitt liv såhär, orkar inte, måste ju bli frisk. Jag får inte ge mig, även om en stor del av mig bara bönar och ber om just det. Att snälla, snälla få ge upp.
Tog första tabletten när jag kom hem, känner mig redan konstig. Kanske är det för att jag är så trött med, men jag brukar reagera ganska starkt vid insättning... Minns hur det var för drygt ett år sedan med Lyrican, usch. Jag känner mig febrig nu, svag och liksom degigt flytande i kroppen, ont i huvudet och spyfärdig. Skall dra på mig byxor och orka mig ut och kissa Tetris, hoppas benen bär. Skall ta en lång skön dusch eller kanske bada sedan, känns som att jag har en grå äcklig hinna kring mig. Hoppas insättningssymtomen inte blir alltför hemska de närmaste veckorna. Det har varit en lång dag, men jag fixade den. Jag har till och med varit vid Geråshallen och kollat upp träningsschemat där och pratat med en gubbe i receptionen, jag har handlat mat med mamma och gått en promenad med hunden. Jag vägrar vara helt knäckt, nu måste det bli bättre. Så puss på mitt serotonin, puss på kämpaglöd och om två veckor lite drygt är jag på Fuerteventura. Fuck you, vintermörker, du skall inte få besegra mig!