We are the pixels on a screen and we feel nothing

Så. Nu har jag ringt Rolf igen. Han var snäll. MEN. Han kan inte hjälpa mig. Han lyssnade och hummade och frågade saker, men det slutade med att han ansåg sig ha för små resurser och att jag är ett för komplext fall. Tycker att jag behöver läkare, psykolog, rehab, alltihopa. Ett team. Jag vet ju också att det är det jag behöver, men det växer ju knappast på träd. Han var i alla fall schysst nog att erkänna det, säga att han inte kan hjälpa mig, till skillnad från så många andra djävla idioter inom psykiatrin som med sin feghet och stolthet bara bollar bort ansvaret på någon annan eller helst vill att jag skall klara mig själv och bli magiskt frisk bara sådär, hejsan hoppsan. Rolf sa att han rekommenderar mig att söka akut, att det nog är det jag måste göra. Frågade om jag varit inlagd och sådär förr. Det tar emot, det gör det, jag har ju gått i de här tankarna länge men jag har en spärr. Vill inte åka och sätta mig på psykakuten och tigga, vill inte inte inte det... För tänk om de säger samma sak? Att de inte kan hjälpa mig, att de inte kan ta emot mig? Vad fan gör jag då?
Så nu sitter jag och gråter och är besviken. Glad att Rolf var snäll och pratade med mig och försökte hjälpa mig med tips i alla fall, men han kunde ju ingenting göra. Jag är trött på att psykfolk kikar i min journalbunt och säger "ja du har ju haft kontakt med vården väldigt länge nu... det är mycket med dig", och sedan är det som att de ger upp. Tack och hej, vi kan inte hjälpa dig, du är fucked for life din dumma lilla ledsna tjej!