Känner att jag återigen tappat flytet i mitt bloggande, det går många dagar om inte veckor mellan inläggen nu. Dels beror det på att jag emellanåt mår så bra att jag inte känner att jag har tid att skriva, eller ett behov (eftersom jag oftast skriver när jag mår dåligt, liksom för att ventilera) och för att jag haft mycket snurr omkring mig och varit väldigt trött andra dagar.
Stockholmsbesöket var svajigt, men bra. Fick ångestpåslag varje dag och kände mig kall, osäker, ängslig, tankarna skenade åt olika håll bäst de ville och jag kände mig som Världens Sämsta Människa. Som tur var lyckades jag hålla det tillräckligt mycket i schack för att inte börja grina eller bete mig alltför otrevligt, även om jag fick dåligt samvete för att jag kände mig så korthuggen mot Erik ibland.
Vi bodde hos Eriks kompis Sebastian alla tre nätter, det var trevligt och funkade bra. Vi tog det rätt lugnt, men jag hann med att vimsa runt på stan en del och köpa (alldeles för många) fina saker och kläder, vi träffade en del kompisar och vi var på Naturhistoriska på lördagen och såg en 3D-film om dinosaurier på Cosmonova och spanade in alla utställningar. Älskar museum, borde ge mig ut på sådana utflykter oftare... Nåväl, huvudsakliga anledningen till Stockholmsbesöket och även höjdpunkten var Belle & Sebastians konsert på Cirkus på söndagkvällen. Känns helt overkligt när jag tänker på det såhär i efterhand... Det var så bra. Dels var det en bra spelning, setlisten var välkomponerad med både nytt och gammalt material, bandet var lika bra live som alltid och stämningen var väldigt fin. Och ja... Det hände ju något alldeles speciellt, också. Jag fick komma upp på scen. Förstår ni? JAG fick komma upp på scenen, tillsammans med tre andra fans från publiken, och stå där med bandet och hjälpa till och klappa händerna bakom en mic när de spelade underbara "Dirty Dream Numvber Two". Jag fick stå där med mitt främsta favoritband, som jag lyssnat på och älskat sedan jag var fjorton år. Fjärde gången jag såg dem live, och nu fick jag vara så nära dem. Helt sjukt! Kunde inte sluta le, mina ben skakade, det var så djävla fantastiskt. När låten var slut tog Stuart med oss in på mitten av scenen och gav oss medaljer som han hängde kring halsen på oss, tackade och tog oss i hand för vår insats som handklappare. Innan jag lämnade scenen tog han min arm och visade upp min Tigermilktatuering för publiken och folk jublade, helt galet! Känns som att jag drömt alltihopa när jag skriver om det såhär.
Dirty Dream Number Two, bättre än någonsin:
I'm lucky, I can open the door and I can walk down the street
Unlucky, I've got no place to go and so I follow my feet
A choice is facing you, a healthy dose of pain
A choice is facing you as you stare through the rain
A choice is facing you but I choose to refrain for today
Tomorrow we'll be back in trouble again
Dream one, you had a whole lot of fun with a comedian
Stop short of going all the way, you'll have to make it someday
Why is this happening to you, you're not a child?
Why is this happening? You've too much on your mind
Things creep up on you when you are fast asleep
You are dreaming, you are sleepy
You are stuck to the sheets
In a town so small there's no escaping you
In a town so small there's no escape from view
In a town so small there's nothing left to do
Dream two you couldn't see her face, but you saw everything else
Dream two was pretty special, easily beats loving yourself
Could you put a name to someone elses sigh?
Could you put a face to someone elses eyes?
Is it someone that you'd maybe recognise?
But it all fades into morning when you open your eyes
Idag har varit en dålig dag. Hade ångest igårkväll, den ångest jag fått slänger av titt som tätt det senaste och som är av den tyngre karaktärern med existensiell panik (vem är jag, jag är en dålig människa, världen är rutten och farlig, varför är jorden så stor och varför har jag sett så lite av dem, jag förtjänar inte att ha det så bra som jag har det osv), så jag tog en Lergigan innan jag gick och la mig för att kanske sova bättre. Låg vaken länge och vred mig och grubblade, även om Erik låg tätt intill mig och sov betryggande. Sedan vaknade jag tre på eftermiddagen och fattade ingenting, kände mig så svag och helt mosig. Smärre hjärndöd. Har varit otroligt trött hela dagen, knappt orkat något alls, bara känt mig som ett tungt, tomt skal. Först nu börjar hjärnan vakna lite, men jag kommer nog somna så fort jag går och lägger mig förutsatt att ångesten inte kryper in under skinnet igen. Som min kompis Karl skrev angående Lergigan på Facebook: "lergigan är totalt supersinnessjukt värdo. man sover i ett dygn, sen när man vaknar vill man dö eftersom man inte står ut med att vara så jävla virrig. antihistaminer förskrivs så gärna eftersom de inte är beroendeframkallande, men det är inte så konstigt. jag gissar att cyanid eller att bli slagen på näsan med en hammare inte heller är beroendeframkallande." Verkligen huvudet på spiken, för så är det. Jag får ta upp min medicinering med läkaren på vårdcentralen när jag har tid om ett par veckor... Prata om Sertralin, om det skall vara kvar eller höjas eller whatever. Prata om att få annan sömnmedicin/lugnande än Lergigan och Theralen, för de gör ingenting annat än klubbar mig. Vill vara i så gott skick som möjligt om, eller när, jag börjar på Mamas Retro.
Nu blir det dusch. Älskar att duscha, så djävla mycket. Dusch är lugn och ro, dusch är terapi, dusch är skönt. Dessutom luktar jag svett och Tetris har slickat mig kladdig på ena vaden, i ena armhålan och i ansiktet eftersom hon är i höglöp nu och är smått besatt av att tvätta och ge kärleksinviter. Idag är det förresten fem år sedan jag fick hem min lilla skrutthund... Tänk vad tiden går, och tänk vad mitt liv hade varit så mycket sämre om jag aldrig hade skaffat henne. Min livboj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar