We are the pixels on a screen and we feel nothing

Blev visst lite sjuk inatt, spydde som en kalv och somnade med huvudet halvvägs ner i en sophink... Hatar att kräkas, men jag får skylla mig själv när jag är så dum och inte känner av när det räcker med tillsatser. Känner mig lite som ett litet djur som just vaknat ur sin dvala nu, saker känns inte så tunga och såväl min mun som hela världen känns lite luddig.

Tänkte på en sak innan jag somnade förut, nämligen det här med folk som ljuger mycket. Av min erfarenhet är det de som förespråkar tillit och ärlighet mest som ljuger värst. "Ingen litar på mig, alla mina vänner ljuger och de tröttnar på mig för att de inte förstår mig, blablabla..." Jaha, men är det så djävla konstigt när det enda som kommer ur din käft är tillskruvade halvsanningar och rent skitsnack...?
Den här typen av personer brukar dessutom vara väldigt paranoida och få en att känna sig otillräcklig, de är manipulativa och sluga. Att de kan med att ljuga så hårt och mycket tror jag beror på två saker; antingen något av dem eller än mer troligt båda. De ljuger så ofta att de helt enkelt helt har tappat greppet om vad som är deras egna påhitt och vad som faktiskt är verkligt, eller så saknar de empati mer eller mindre. Är det en riktigt manipulativ person så vet den att ett klyftigt sätt att verka trevlig och ärlig är genom att hålla på en moral som de läst sig till, en moral de saknar i blodet eftersom de saknar samvete. De sjunger sången, men struntar i vad den handlar om.
Fy för i helvete för att sakna samvete. Mitt samvete är stort som ett åskmoln och det är inte heller vidare bra, men att vara helt utan... Är inte det lite som att vara levande död? Att inte KÄNNA vad som är rätt eller fel, även om man kanske ändå "vet" det? Jag är mer än otroligt djävla helvetestrött på att bli lurad, att ta så mycket skit och lasta mig själv med det istället för att slänga tillbaka det i riktningen det kom från. Kanske är jag godtrogen, det är jag nog eftersom jag inte vill se människor som kalla, falska, onda. Jag vill tro att någonstans inne i mörkret skall det finnas en anledning att älska och hålla kvar vid människan, hur elak den än är.

Jag minns två tillfällen väldigt starkt, två tillfällen då jag blivit ljugen rakt upp i ansiktet. Bokstavligen.
Den ena gången var i Stockholm, det var i april 2007. Jag mådde inte bra någonstans, men för personen i frågas skull valde jag att träffa honom. För första gången under min relation med honom vågade jag säga vad jag tyckte, hur jag kände. Säga att nu är det slut, jag orkar inte mer, jag måste avsluta all kontakt med honom. Han var uppenbart påverkad av droger, hade månaderna innan missbrukat tungt och bland annat silat amfetamin. Hans ögon var riktade mot mig, men hans blick såg något annat, något väldigt långt bort. Jag frågade honom hur det gick med amfetaminet. Han sa att han slutat, att det var så skönt. Jag frågade vad fan han hade stoppat i sig istället, för jag såg ju att han var långt ifrån nykter. Han sa att han blandmissbrukade lite (det vill säga söp, rökte cannabis, tog DXM). Fastän jag hade så ont när jag gick med honom genom Stockholmsnatten, grät och kände mig bottenlöst tom men samtidigt illamående förbannad, så ville jag ha något slags värdigt avsked. Jag minns att jag skakade när jag kramade honom hejdå i tunnelbanan.
Dagen efter fick jag veta av en gemensam bekant att han såväl snortat som silat innan han gick och träffade mig. Några dagar senare hörde jag av honom på Msn, han var fortfarande inte nykter och verkade knappt ha tagit in något alls av det jag ansträngt mig för att våga berätta. Så mycket var MIN sanning värd.

Den andra gången var i april i våras. Malmö. Gemensamt med den tidigare historien är att jag var långt hemifrån, kände mig otrygg och därtill valde att träffa personen i fråga för HANS skull. Jag hade fruktansvärd ångest, höll knappt ihop i sömmarna, kvävde mina skrik med att försöka trösta honom. Jag försökte alltså ta hand om, och muntra upp, en kille som svikit mig åt helvete. Även fast jag inte köpte hans ursäkter och bortförklaringar så valde jag att vända andra kinden till, ville inte sjunka till hans nivå. Det här är en av få gånger som jag varit rädd för att få stryk. Det berörde mig väldigt illa att se två ögon som var helt svarta av något jag inte ens vill veta vad det var. Jag låg med honom fastän jag visste att det var fel fel FEL, jag vakade över honom när han sov, jag tyglade alla mina impulser om att vräka omkull honom och slå tills jag inte orkade mer.
När jag skulle åka hem och det var dags att ta farväl vid tåget kramades vi. Jag tog hans ansikte mellan mina händer som var gråfläckade av runnet smink, spände mina två blå mot hans hasselfärgade, gav honom en sista chans att visa en gnutta ärlighet och respekt.
"Har du ljugit för mig?" frågade jag.
"Nej" svarade han.
"Säg det. Säg att du inte har ljugit."
"Jag har inte ljugit för dig."
Jag såg på honom att han ljög, men jag orkade inte mer. Jag valde att stänga av hjärnan tills vidare.
Han visste vad jag varit med om, hur smärtsamt det är för mig att bli kär, att tycka om någon, att få ett behov av någon annan. Han visste att jag gett honom väldigt myckt, skärpt till mig för hans skull, alltid försökt prioritera honom. Han valde att ljuga för mig utan att blinka.

Det är lite lustigt ändå... Hur många lögner är inte av egoistiska intressen? Att skydda sig själv, få sig själv att verka bättre? Lögnare av den här kalibern måste se sig själva som ett nav som allting kretsar runt, men att det är alla andras fel när kuggarna inte går ihop och maskineriet går sönder. Det värsta med det är att trots egoismen i det hela så drabbas inte lögnare själv hårdast. Det gör de som får den serverad; och jag tänker inte tacka.



...och: WHAT GOES AROUND COMES AROUND. ;)