Vet ni? Bland det bästa som finns är att prata. Prata med någon som i att säga vad man tycker och känner, veta att man blir lyssnad på och tagen på allvar, få ta del av vad någon annan har att säga och väga in det, få ge respons och se hur något fint flyter framåt. Att kunna mötas med ord, det är svårklått.
En annan sak som är skönt är att veta att man har rätt. Inte på ett barnsligt "ha ha, där fick du!"-sätt, utan helt enkelt bara veta att magkänslan sköter sitt jobb bra. Nojorna lättar och en och annan sten trillar ur fickan, stegen känns lite lättare även om såren på insidan fortfarande svider ibland. Jag känner för att resa mig upp, sträcka på mig, sträcka UT mig, säga att jag är faktiskt bra. Man får faktiskt tycka det. Åt helvete med att vara lagom, att vara en medelmåtta, att inte ta vara på sitt eget solsken, att vara piskad av Jante. Just nu, när jag sitter här renskrubbad med handuksturban på huvudet, så vet jag att jag är bra. Om fem minuter eller tre timmar eller i övermorgon kanske jag inte alls vet det längre, men det kvittar. Nu ÄR jag ju bra.
Ingen annan sköter jobbet som mig bättre än jag själv, och ingen skall få ge mig sparken mer.
Synd är dock att vissa människor inte går att prata med. De tror alltid att de har rätt, att felen alltid ligger hos alla andra. De kan inte framhålla sig själv som bra samtidigt som de är ödmjuka. Och jag som trodde att det var jag som var svartvit.
2 kommentarer:
Jag kunde inte sagt det bättre själv!
Hoppas innerligt och hjärteligt att jag är en av de personerna som inte får dig att må dålig och som går att prata med!
Skicka en kommentar