Skitsömn inatt och idag. Ont i magen, ont i i skärsåren, ont i hjärnan. Mardrömmar om min djävla upprättelse, som vanligt, och jag famlar efter telefonen och tangentbordet när jag vaknar för att kunna göra mig hörd... men jag gör det aldrig. Tiden går och ju längre tillbaka i tiden händelserna faller, desto sorgligare är jag kanske. Det är ju HAN som är feg egentligen. Det är ju HAN jag borde avsky. Istället faller det mest tillbaka på mig själv och dominobrickorna rasslar.
Det regnar ute och himlen är stickande ljusgrå. Tetris sover med huvudet bakom en soffkudde och är lika slö som jag, men snart kommer Lena och vi skall gå en ordentlig promenad fastän vi inte orkar.
Jag är så outgrundligt trött och less på mig själv. Har jag fyllt i mitt dagbokskort inför psykologbesöket imorgon? Nej. Håller jag igen på äckelätandet så att jag kan gå ner i vikt? Nej. Har jag koll på vad klockan är; och bryr jag mig ens om det? Nej.
Hela jag känns som ett blanksteg, ett mellanslag, en konstpaus. Ett tomrum som väntar på att något nytt skall ta vid och fylla ut raderna.
1 kommentar:
du är så fin!
Skicka en kommentar