We are the pixels on a screen and we feel nothing

Det spelar ingen roll att helgen var bra. Att det var jättefint att gå på maskeradfest hos Karin bland vänner i fredags, att jag drack öl och kramades med Therese i lördags ackompanjerat av stenchillum och dansband, att den första gnuttan snön kom. Att jag mådde helt okej då hjälper inte när jag mår dåligt nu. Blir nog oxazepam till frukost.
Har inte fått så mycket sömn som jag borde inatt, är spänd i käkarna, vill bara dränka mig i ledsam musik och kanske därmed lyckas tysta ältandet i skallen. Hur mycket jag än tänker (och det är mycket) kommer jag nästan aldrig fram till något. Hjulet snurrar men hamstern är död, är det inte så?
Jag knuffar mig själv in i illamående och gråt när jag läser in svärta i allt, allt, allt. Ingenting kan få vara som det är, ens när det är bra, utan jag måste rota och leta efter hakar och glapp och fällor. Herregud, för en vecka sedan när jag hade min sista timma hos Björn fick han mig att känna acceptans över min problematik, han fick mig att tänka att det kanske inte alls är mest bara dåligt att ha den här förbannade diagnosen. Hur fan lyckades han med det? Se på mig nu, se på mig rätt genom pannbenet och hur jag låg och tänkte inatt! Det äcklar mig. Jag hatar att ha huvudet fullt med snubbeltråd. Jag hatar mina tvära kast. Jag hatar att ha borderline.

Idag önskar jag huvudvärk och ångest till alla de som förstört mig, de som pissat i mina sår genom att antingen vara elaka svin eller helt enkelt inte veta bättre. De killar som även om de inte är en aktiv del av mitt liv längre har satt så pass djupa spår i mig att de förstör för mig fortfarande, som ristat in sina initialer med lögner och svek och oförstånd tvärs över hela mig. Jag svalde er skit, men nu när jag försöker göra mig av med den spyr jag alltid ur mig den i fel riktning. Allt jag vill, när det kommer till kritan, är att kunna uppleva kärlek utan att bli sjuk. Ni har försvårat (om inte förstört) det. You’ve made my shitlist.