We are the pixels on a screen and we feel nothing

Imorses röntgades Indy på djurkliniken. De hittade en tumör på prostatan, vilket är extremt ovanligt (om inte unikt) för en kastrerad hund. Personalen frågade om de skulle låta honom somna in för gott när han redan var drogad av en lugnande spruta, men mamma var så chockad att hon valde att tacka nej till det. Vi har pratat så mycket om cancer och helvete den senaste tiden, att Indy faktiskt är fjorton år och att det inte direkt är omöjligt att hans besvär skulle bero på en tumör... Men när man väl får veta så spelar det ingen roll att man försökt förbereda sig. Det gör så ont i mig att jag kommer förlora en av de bästa vänner jag någonsin haft, min lilla luddiga lillebror som jag levt med i så många år och delat så mycket med. Jag gråter och gråter och gråter, det är så ledsamt alltihopa och det är jobbigt att veta att mamma är så ledsen. Hon skall åka till Öland på torsdag och då får hon och Indy en sista helg tillsammans, med fina höstpromenader på markerna där han busat runt sedan han var valp... Och på måndag skall hon prata med veterinären om avlivning och boka en tid. Nästa vecka kommer min gamla älskade hund att dö. Han låg i min famn för en timme sedan och muttrade surt mot Tetris, jag klappade hans små öron och mindes när jag var nyss fyllda nio år och satt på köksgolvet med en liten valp i famnen och sjöng vaggvisor för den och var så stolt över att äntligen ha fått en hund.
Helvetes djävla fan, jag orkar inte med det här. Jag vill inte att han skall dö! Om någon säger att "ja men det är ju bara en hund", då kan de räkna med att jag slår ihjäl dem halvt om halvt. Indy är inte en människa, men likväl en fullvärdig familjemedlem och det kommer bli så enormt tomt utan honom. Älskade lillterrier.

Jag bara gråter och gråter och snorar och sjunker ihop mer och mer på stolen... Skall fylla upp ångesthålen med tomma kolhydrater, stilla hjärtat med lite oxazepam, gömma mig tätt intill Tetris och trösta mig med att hon ändå finns kvar.