Ungefär tusen spänn brände jag under dagens shopping i Kållered, men då ingår den rosa plastgranen. Om man bortser från att jag av någon anledning alltid blir svimfärdig på Ikea och hamnar i en bubbla av svaga ben och illamående, så älskar jag att åka dit. ALLT känns nödvändigt. Jag behövde bara en såskastrull, ett diskställ och kanske ett paket batterier, men kom hem med en ny vardagsrumsmatta (95 kronor, helt sinnes), tolv jättesöta glas, en resesäng åt Tetris, en potatisstöt åt Lena, ramar och en myslampa och jag vet knappt vad... Kände mig fan så stark när jag och mamma plockade på oss ny inredning till mammas tvättstuga med diskho och hela rubbet, stuvade in det i bilen tills vi nästan inte fick plats själva. Det var som att spela BlockOut, lite, fast på riktigt.
Orkade inte åka och rida tidigare ikväll, har istället sovit och vaknade för en timme sedan och var besviken för att det inte var fredag morgon. Tid och hur den bör förvaltas har aldrig varit min starka sida. Tänker att det vore ju bra om jag på något sätt kunde pussla med min sömn och energi och mitt humör så att kurvorna pekar uppåt imorgon kväll, är bjuden på fest hos Karin i Göteborg med maskeradtema och allt. Känns inte som att folk köper min eviga ursäkt när jag beklagar att jag inte orkar ses, att de likt förbannat tar det personligt när jag säger att det inte är det... Men det är ju så. Jag orkar inte svara i telefon alls ofta. Jag är så virrig innanför skallbenet att jag ofta glömmer att svara på SMS, mail och annat. Jag blir lätt disträ och kan knappt föra en konversation på Msn ens väldigt ofta. Jag är skitledsen att jag i princip aldrig orkar träffa någon, att min energi är så svag att jag knappt ens orkar klä på mig eller dammsuga eller koka makaroner eller andra vardagssysslor (ja, jag menar bokstavligt). Tro mig! Känner du dig träffad, så är det antagligen med rätta- allt jag kan säga är förlåt. Det är fanimej det värsta med att vara depressiv, att inte orka ett skit. Ledsen kan jag stå ut med att vara, och ångest klarar jag av för det mesta, men att vara så konstant TRÖTT och tom äter upp mig med huvudet först.
Elfte december får jag träffa en läkare på psyk i Alingsås. Det låter kanske löjligt, men jag hoppas på att få något förbannat piller som kan göra mig piggare... Och slätare. Det är inte bara att rycka upp sig, att ta sig i kragen. Kunde jag så skulle jag, var så säker. Jag orkar inte vara trött, och jag hatar att ungefär allt allt allt känns som stora projekt för mig.
2 kommentarer:
jag saknar dig.
jag förstår precis vad du menar. jag är konstant trött och orkar knappt någonting. att bara gå upp ur sängen är ju en utmaning. och att ha sån jävla ångest och ingen ork till att träffa vänner är sämst.jag har försökt förklara för alla. bara hoppas att dom förstår. hoppas att du kan få nåt superpiller som gör dig piggare! :)
Skicka en kommentar