We are the pixels on a screen and we feel nothing

Therese kommer hit imorgon istället, hon såg hur svart det var utanför fönstren och vem fan vill gå ut då? Inte hon. Inte jag. Tänk vad skönt att vara en björn eller fladdermus eller kanske en igelkott, och gå i ide. Vakna på andra sidan mörkret och kunna le åt snödroppar, tussilago och solsken på nyfött gröngräs. Bli väl några ostmackor nu, oboyen är en självklarhet, skall glo på finalavsnittet av "American Gladiators" med en bebisdos Stilnoct i magen och hoppas på att få däcka sedan. Sömn är mitt medel, sömn är som att trycka på paus och snabbspolning framåt på samma gång. Jag längtar efter att få sova sked på söndag, gömma mig mellan trygga armar och känna att jag tar alldeles lagom mycket plats- både i sängen och i stora vida världen.