Nu är det gjort. Nu finns inte min Indy mer. Han somnade stilla och värdigt in på djurkliniken efter klockan elva. Han var så duktig in i det sista, sa inte ett ljud och bråkade inte alls när han fick sprutan med lugnande. Vi matade honom med köttbullar, berömde, klappade. Innan han la sig på golvet gick han några varv i rummet, nosade, kissade på golvet, gäspade.
När han var bortdåsad av det lugnande kom veterinären tillbaka och vi flyttade upp honom från golvet till behandlingsbordet där han fick ligga på sin bruna fleecefilt med sin leksaksigelkott intill sig. Veterinären var så snäll och redig, var så försiktig när hon knöt stasen kring hans lilla framben, rakade bort lite päls och satte kanylen- även fast han inte var vid medvetande. Hon frågade om vi var redo och vi sa ja, och så gav hon honom den sista sprutan. Svansen drog sig sakta in mot baken på honom, sedan slutade magen att häva sig. Pappa grät, mamma grät, jag grät. Jag klappade honom över rumpan och svansen som jag gjorde i januari 1995 då han låg i mammas knä i baksätet intill mig, då när vi hämtade hem vår lilla valp från Borås. Hans päls luktade så gott och kändes så skönt sträv mot handen. Efter en liten stund kom de sista suckarna, den sista gnuttan liv slapp ur honom och sedan... var han borta. Hans ögon var helt tomma. Indy var inte kvar i den lilla hundkroppen som snabbt tappade värmen under våra händer. Veterinären kom tillbaka och lyssnade med stetoskop på honom, konstaterade att han var helt borta. Död.
Vi fick stanna så länge vi ville med honom för att ta farväl. Jag grät och grät, smekte och pussade min älskade gammelhund en sista gång, sa godnatt och sov gott.
Det hela gick fint till och det känns skönt att det är över, att veta att nu behöver Indypojken aldrig mer ha ont. Nu tittar han på Jeopardy, jagar harar och skäller på katter i hundhimlen, han stjäl bullar och sover på varma trägolv.
Mamma berättade att han varit så glad när hon tog fram kopplet i förmiddags, när han förstod att han skulle få följa med henne och pappa. Om han bara visste vad som väntade... Jag hoppas verkligen att han förstod att vi gjorde det här för hans skull, att vi gjorde det av kärlek. Det känns som att han gjorde det. De är så mycket klokare än vad folk tror, djuren.
Jag kommer alltid att sakna och minnas Indy, världens bästa lillebror. Älskade, älskade, innerligt älskade hundskrälle. Han har tröstat mig och slickat bort mina tårar så många, många gånger, men nu är det för honom jag gråter och jag får trösta mig själv. Indy pindy sockersvans, finaste som nånsin fanns.
7 kommentarer:
jag grät mig igenom inlägget :( önskar att han inte hade behövt somna in.. men nu slipper han ha ont iaf. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag beklagar verkligen. många kramar!
oj usch vad jag grinade. och jag känner varken dig eller indy.
men ni syns i himlen sen, man får tänka så! :)
tack, det stärker att veta att fler blir berörda av den sorg som ett djur lämna efter sig. nu finns indy på en annan plats, i ett annat liv, och vi kommer ses igen när jag kastat in handduken som gammal tant. tack och kram till er båda.
Jag grät mig oxå genom hela inlägget. Gråter fortfarande, och min stackars hund försöker desperat trösta mig. Tack för att du delar med dig av dina känslor så öppenhjärtligt! Du e fin du...
//S
Det är så hjärtskärande att låta sitt djur få somna in, även om man vet att det är för deras eget bästa.
gjorde samma sak för drygt två år sedan, hade då haft honom i 13½ år och jag saknar honom fortfarande
under årens gång så utvecklar man en sådan kemi som inte går att förklara lättare än att det blir som ens eget barn.
så jag kan inte fatta hur folk kan behandla djur så illa och känslokallt som vissa gör, det får mitt hjärta att blöda!
kram och tankar till dig
/Malin
lilla vännen min, jag blir så ledsen för din skull och din familj. men vovven med sötaste sträva pälsen är okej nu. i hundhimmeln.
Jag blir tårögd. Jag har själv hund.. Må den lille vila i frid.
Skicka en kommentar