Jag har inte skrivit alls på två veckor, så det är väl kanske dags... Det är svårt för mig att formulera mig, hitta rätt vägar till mina poänger, säga det jag vill ha sagt med minst möjliga möda. Jag fattar mig kort, och i punktform. Listor känns lättare.
- Efexor är helt borta nu. Det har varit en hel del storm, och gamla sidor av mig som jag inte känt av på flera år har börjat dyka upp igen- på gott och ont. Vissa stunder blir jag så förtvivlat arg och ledsen att jag inte vet vart jag skall ta vägen, men i det stora hela mår jag bättre än på väldigt, väldigt länge. Jag har fortfarande hål inuti, jag har fortfarande ångest, mina skratt flagnar i kanterna, men jag vill inte bedöva bort det längre. Det är dags att bli stor nu.
- Jag har börjat krossas mot väggen längst in i min återvändsgränd med ätstörningen. Vikten ökar stadigt, jag gråter i kroppen och hjärnan, och kontrollen... den finns inte. Nu är det dags att göra något åt det här. Min nya psykolog har ju hintat om att hon vill hjälpa mig, gör hon inte det så har jag lite andra förslag på hur jag skall kunna sparka av mig den här djävla akilleshälen (lite mer drastiska).
- Det har varit dåligt länge mellan mig och Erik, men det är varken mitt eller hans fel... Det är för att vi ligger i ofas, för att vi båda har våra bekymmer och små helveten, för att det rullar på motvals. Men, trots mycket osäkerhet och ledsenhet så är vi ändå fortfarande tillsammans, och jag vill verkligen det. Jag vill att det skall fungera, att det skall vara och bli vi. Har jag kunnat slösa min tid och energi på pissdåliga relationer till själviska idioter som utnyttjat mig (ni vet vilka ni är) tidigare så lär den nog kunna gå att ge till Erik som verkligen förtjänar det. När skepsisen lägger kalla händer på mina axlar och tynger ner mig så tänker jag bara på hans gröna ögon och hans små klurigheter och skakar av mig det.
- Mitt intresse för andra människor har blivit både större och mindre. Jag är kluven och det eldar på ångesten, för å ena sidan vill jag vara social som en "normal" människa och ta för mig och blablabla... Men å andra sidan vill jag bara trycka på en stor, röd knapp och spränga bort varenda tillstymmelse till människa på den här planeten. Jag håller mig huvudsakligen undan annat än ytligt sällskap eftersom jag inte riktigt vet var min spärr sitter nu när jag är medicinfri och är rädd att något riktigt dåligt skall gå ut över de som är mig närmast. Alltså; jag litar inte helt hundra på mig själv som det är nu.
- Min allmänna känsla är att jag ruvar på något väldigt stort, och viktigt, men vad det är och när det kommer att kläckas vet jag inte än. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar