Ett fenomen som återuppstått sedan medicinen försvann: jag är arg. Riktigt djävla arg. Jag vill skrika och slåss och få folk känna sitt piss rinna längs insidan av byxbenen, jag vill sparka och spy galla. Tror inte att någon kan förstå hur mycket jag hållit igen de senaste åren, hur mycket mina överslätande leenden egentligen har kostat.
Självklart vill jag vara en god människa, en bra tjej. Finnas där, lyssna, trösta, verka intresserad, peppa, alltid försöka förstå, vara ödmjuk, ha tålamod, vända andra kinden till... Men otack är världens lön, och det är jag den första att skriva under på. Jag är så satans less på att aldrig få en egentlig utdelning på mina faktiskt förbannat tappra försök att vara duktig. Missnöjdheten är så stor att jag har börjat få återkommande tankar på rejäla självskador igen.
Min mage har varit bråkig och illamående senaste veckan och jag tror att det beror lika mycket på ilskan som magkatarren, för den här känslostormen får mig att vilja spy bort allt och alla. Jag är så trött på att vara stark och jag struntade imorses glatt i att åka till individualterapin just därför; jag är omotiverad åt helvete och har ont. Det gör fysiskt ont i mig så förbannad jag är.
Ända sedan jag var ett barn, som i en jäkla liten unge på bara sex-sju år, har jag fått rollen att jag skall vara duktigt snäll och ta hand om folk. ”Den lilla psykologen”, som min psykolog uttryckte det (ja, ni ser ju själva ironin i det hela här). Det började oskyldigt med en astmasjuk kompis och några mobboffer, sedan gick det vidare till ledsna och vilsna pubertetskollegor för att sedan eskalera bland egoistiska svin till killar, psykiskt sjuka och missbrukare.
Orken är slut sedan länge och nu VILL jag inte ens längre. Jag ger upp. Jag skiter i om någon blir ledsen, ärligt talat, för nu måste mitt futtiga liv få börja handla mest om mig. Hänsynslöst. Jättetråkigt för alla er som mår dåligt och har problem, blablabla, men jag orkar och vill inte höra. Jag är full med mitt eget, långt upp över öronen. Är du rädd för att bli trampad på tårna eller förstöra mitt liv ännu mer; försvinn ur min närhet och håll käften.
Äsch. Förlåt. Jag är nog bara lite trött.
Ditt dumma djävla as.
2 kommentarer:
du sätter ord på precis det jag känner och har känt. dina bildliga uttryck rymmer allt. när jag gick ur min flera år långa psykos av självförakt fick jag tampas med liknande känslor. hata moraltant jobbig kärring högmod mm "det blir bättre blablabla", men jag vill ändå bara säga att om du står ut, håller fast vid ditt mål vilket det än är, tillåter dig att känna det du känner eftersom det antagligen är en helt naturlig reaktion på förtyck av sig själv under en lång tid(jag får en känsla av att det är så, ursäkta om inte)och inte hatar dig själv om du så tar tusen steg tillbaka en dag -insikterna tar dig förhoppningsvis tids nog framåt- så tror jag att det kan bli bra, eller i varje fall bättre. så var det för mig. det var och är ett helvete. men jag hoppas att det var värt det. du är värd allt.
Under en lång tid hade jag svag motivation och såg ingen poäng i mitt liv. Jag vill inte påstå att jag var deprimerad; jag är osäker om så var fallet. Jag visste bara inte vad som fick mig att le. Då dedikerade jag mig åt att vara den snälla personen, som alltid ställde upp, och fann där i en vinst i att jag verkligen uppskattade att se andra människor glada, tack vare min förtjänst.
Sedan dess har jag börjat inse vilka personer som jag inte vill vara utan, vad jag vill göra med mitt liv. Vilket dock är helt ointressant just nu. För jag vågar påstå att jag nu ser folk precis som du beskriver dem. Parasiter som inte uppskattar eller ens förstår den energi som det faktiskt krävs för att inte svika någon i sin umgängeskrets.
Att komma hem till din barndomsvän för att finna denne halvt medvetslös med två tomma kartor sömntabletter intill sig, och medans du släpar personen till badrummet, i fullständig panik försöka minnas om det är så att det bara försvårar för eventuella läkare när du strax kör ner fingrarna i halsen på denne.
Att acceptera att ingen försöker lika hårt som en själv, personer man för en stund har kallat nära vänner som sedan blir förbannade över att det tar sex timmar att svara på ett SMS. Boo-fucking-hoo. Att acceptera att näst intill ingen förstår.
Jag säger inte att jag är någon ängel, jag har säkert misslyckats utan att märka det, jag säger inte detta för att jag vill framstå som en uppblåst idiot. Jag säger inte detta för att jag är din vän som polletten just trillat på plats för; jag känner inte dig. Jag säger detta för att det gör mig förbannad.
Jag säger detta för att jag vill att du ska veta Linnéa, att det finns inga människor i världen jag ser upp lika mycket till som till sådana som dig.
Ta hand om dig.
Skicka en kommentar