Och jag grinar, och det tar inte slut, och ljusgrå tröjmuddar blir fläckvis mörkgrå. Det gör så ont inuti att luften inte får plats, hjärtat bara bankar hårdare och hårdare för det vill slå sig ut ur den här förbannade djävla kroppen och fly, hjärnan har krockat med tusen hemliga isberg.
Först: vakna, må piss, bli besviken, må mer piss, hålla tillbaka gråten, två Sobril.
Sedan: gå ut för att vädret ber om det, men känslan hamnar inte där den skall, gå hemåt, gå in på Ica på hemvägen, köpa lite behövlig skit och få ångest av allt socker och fett som jagar mig ända fram till kassan.
Efter det: äta kardemummaskorporna jag köpte, känna en stor trötthet, bädda upp sängen och gömma mig under täcket, somna.
Nu: vakna, få ångest som skriker bara av att ha ögonen öppna, en till Sobril, fulgråt, hela världen känns som cancer och jag är modertumören.
Det är så tungt att leva dubbelt.
1 kommentar:
Hela världen som cancer"- I love it! :)
Och du är varken ful eller dum! Jag tror snarare att vi som har ångest är lite smartare, som liksom kan tänka då djupt och långt... Eller jag vet inte. Men ändå.
Kramikram
Skicka en kommentar