Grät mig till sömns igår. Grät mig tillbaka till sängen mitt på dagen idag. Illamåendet är konstant och äcklet över kroppen blir större och större i takt med att den blir tyngre och tyngre, känns som att det inte ens är MIN kropp längre... Siffrorna på vågen fortsätter att ticka på uppåt, jag blir rädd och kan inte förstå vad fan det är som händer med mig. Jag kämpar med maten, har inte unnat mig minsta lilla godis på snart två veckor, försöker äta regelbundet, försöker äta långsamt. Och ändå...
Jag ångrar inte för en sekund att jag slutade äta Efexor, är glad att ha det djävla rävgiftet ur mig, men samtidigt blir jag gnuggad i ansiktet med vetskapen om min svaghet med allt kortare intervall. Jag tvivlar allt mer på att jag klarar av att leva utan bedövande medicin. Ett riktigt ruttet nederlag.
Det känns som att jag inte har någon hud längre, inget skydd. Inget skal. Ingen barriär. Allt går bara rakt in, infekterar. Även om det finns ljusglimtar och även fast jag verkligen uppskattar de korta stunder av glädje jag får ibland.... så gör resten för djävla ont. Jag KAN inte stänga av. Rakt in, rakt in, rakt in. Och det fula vinner alltid över det fina.
Det är ju där det ligger, det sjuka i mig, det störda, att jag är så känslig. Störd i min personlighet för att jag är emotionellt instabil. Jag hatar det. Jag älskar det. Jan Stenmark har gjort en illustration med budskapet "vissa är för dumma för att ha ångest, det är smart" och kanske är det så. Det här är väl priset jag får betala för att inte vara en dum djävla snorunge. Frågan är om jag har råd.
Jag vill bara härifrån.
Jag vill... hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar