Fastän jag var jättetrött och visste att det skulle bli jobbigt och lungorna värkte och natten nog varit lite febrig, så tog jag cykeln, så tog jag tåget, så tog jag mig till individualterapin. Dröjde väl kanske fem minuter innan jag började gråta helt maktlöst, ansiktet blev rödsvullet bultande och jag mötte knappt Ulrikas blick en enda gång eftersom jag var så ful. Hon var lika ambitiös som vanligt och slog på sin lilla gong-gong på sammetskudden (ja, det är sant, de har sådant på den här mottagningen) och fipplade med DBT-papper och pratade om att stå ut. Hon sa att jag är jätterädd. Då grät jag ännu mer.
Jag försökte förklara men det blev bara fel. Varken i tal eller skrift kan jag sätta ord på känslan som håller på att ta över mig, gnaga sönder mig med slöa tänder. Men ja, jag är rädd. Djävligt rädd. Jag är van vid att må dåligt och jag är van vid att ha svårigheter och prövningar omkring mig, men inte såhär. Samtidigt som jag känner mig väldigt förankrad vid saker och ting, mer än på länge, på gränsen till äckligt mycket, så är jag... inte riktigt med. Min hjärna spyr ut dåliga impulser i en strid ström som jag än så länge (märk de orden) kan skjuta ifrån mig och avstyra, men tänk om det brister? NÄR det brister?
Ulrika frågade om hon behövde vara orolig för att jag tänker ta livet av mig eller så. Jag tyckte det var en dålig fråga och visste i ärlighetens namn inte vad jag skulle svara. Ja. Nej. Kanske.
Förresten har jag rivit upp ett stort sår mitt på näsan och klippt luggen för kort. Ser ut som en utvecklingsstörd. På tal om utvecklingsstörd skall nog säga upp min praktik på hunddagiset. Det är fel miljö, fel tid.
Jag är fel.
3 kommentarer:
du är inte fel fina du. du är inte fel. <3
försök hålla ut! hundarna behöver dig! dom gillar dig <3
Ooo inte fel, inte alls! Och säkert inte ful alls heller! Och annars så är det för övrigt inget fel i att se ut som en utvecklingsstörd... :)
Gillar din blogg, ska läsa lite mera nu!
MVH,
Babyborderline
Skicka en kommentar