Två år sedan nu. Prick. Tänk att tiden trots allt inte stannade, då när jag valde att lämna Marcus på riktigt. Tänk att jag ändå sitter här med en klump i magen, nu, idag, två år framåt från noll, och tänker på alla jag älskat som det gått åt helvete med. På hur punkterad jag blivit tusen gånger om och ända in i själen. Aldrig har jag varit nummer ett. Svider illa.
Jag har lärt mig i terapin att det kallas "invalidering". Det spelar liksom tyvärr inte någon roll i vissa lägen att jag har en snäll och godhjärtad pojkvän nu, för jag glor ändå sönder mig själv i backspegeln och känner fantomsmärtor i gamla avruttnade kroppsdelar som Marcus och Kim och fler därtill har smittat ihjäl med oduglihet och hat.
Jag är superinvalid.
Igår började jag spontant kräkas mjölk utan anledning.
Det känns som att jag genomgår ett slags puppstadie nu. Frågan är om jag håller på att förvandlar från kryp till människa, eller från människa till monster. Jag känner mig som ett snurrande mynt som inte bestämt sig för vilken sida det skall landa på när farten tagit slut. Place your bets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar