"7. Småle medan du tänker på den person du avskyr eller föraktar mest av alla.
Sitt stilla. Andas och småle. Se framför dig den person som orsakat dig mest lidande. Föreställ dig ansiktet du hatar eller föraktar mest eller finner mest frånstötande. Försök att fundera ut vad som gör den här personen glad eller ledsen. Föreställ dig ur han eller hon uppfattar världen, hur han eller hon tänker. Undersök vad som får personen att bete sig som han eller hon gör. Tänk dig till slut hur hans eller hennes medvetande ser ut. Är personens åsikter och insikter öppna och fritt valda eller ej, och om personen har påverkats av fördomar, trångsynthet, hat eller ilska. Fundera över om han eller hon råder över sina känslor och sitt beteende. Fortsätt tills du känner medkänsla med personen och tills din ilska och ditt hat försvinner. Öva på detta sätt många gånger med samma person."
Det här övningen är min hemläxa tills nästa torsdag, tills nästa färdighetsträning. Behöver jag säga att jag redan kan den ganska väl? Att jag redan brottats med den otaliga gånger för att kunna stå ut, stå ut, stå ut?
Mitt problem är väl egentligen att jag har för mycket medkänsla. Att jag förlåter för mycket. Att jag är för snäll. Stannar för länge, håller om för hårt.
Som till exempel den där gången i Malmö för ungefär ett år sedan, när satt där intill en okänd tjejs använda trosor i en äcklig säng och var rädd för att få stryk av en människa med svart blick. Jag hade så djävla ont i bröstet av panikattack efter panikattack, men trots det lade jag den lilla energi jag hade kvar på att ta hand om en hjärtlös, onykter människa som jag visste hade bedragit mig och utnyttjat mig. Jag hjälpte honom till och med att spy och gav honom presenter.
Kanske är jag naiv, godtrogen, lite brudigt lurad rent allmänt. Jag vill bara inte tro att folk kan vara onda. Ändå är det ju det som gör mig sjuk. Jag ser på TV, jag läser tidningar och böcker, jag hör hemska historier och känner hur allt blir så väldigt kallt. Det finns så oändligt mycket fult överallt, och människor är så sanslöst elaka, och den enklaste vägen är att hata tillbaka. Slå, skrika, spotta, sparka, bränna, krossa, förstöra. Vissa vänder det utåt. Jag har som så många andra tjejer vänt det inåt. Men nu... Jag orkar liksom inte med det, antar att det är därför jag går år efter år i terapi. Jag vill inte hata mig själv. Jag vill inte hata alls. Jag vill älska, men för att älska på riktigt måste man vara väldigt modig.
Och vem fan vill vara en fegis?
2 kommentarer:
Jag vill bara krama om dig ju!
Det där skulle vara en så jättesjälvdestruktivt övning i många fall. Smusi. Hur vanligt är det inte att vända allt inåt och bli ledsen/trött/hata sig själv ist för att vända lite ilska utåt? Min psykolog försöker med allt han har få mig att visa lite agg mot ngn öht utan att ursäkta dem med omständigheter. Alltså... jag vill inte kritisera dig, bara uppmana dig att hata lite, emellanåt ..och krama tetris där emellan.
Skicka en kommentar