Om jag samlar mod i ett dygn, går emot känslan och struntar i att kinderna brinner och hjärtat skenar och händerna darrar, tar en och en halv liten vit och sedan bara GÖR det... Då är jag ingen liten sorgsen pöl längre. Då är jag ett modigt, modigt lejon.
Så, en timme i telefon men jag vet inte vad jag tyckte om det (hoppas att mobilen inte blev fuktskadad av alla tårar). Är så rädd för att krypa, verka patetisk. Hur kan någon som varit så nära så länge vara så skrämmande långt bort?
Även om en del frågetecken blev uträtade så känns det som att min fantasi har mycket att brottas med, känslorna är oförändrade. Jag är ledsen, för han lämnade mig. Jag är ledsen, för det känns som att jag inte riktigt fick en chans.
Hjärtat i handen gömmer jag undan, låtsas bort allt, höjer volymen och dansar på mattan till Pet Shop Boys istället, tror jag drar ut och ölar sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar