Skippade gruppterapin idag och drog och tatuerade mig istället, kändes vettigare. För den som är intresserad finns mitt sjunde underverk för allmän beskådning här: http://klshnkv.bilddagboken.se (även om bilderna är väldigt dassiga).
Kör vidare på att aktivera mig hårt, hålla mig sysselsatt, inte hamna stilla och ensam med gnagandet. Johan var förbi här igårkväll med röka, öl, en uppmuntrande present och en värmande närvaro. När han gått hem fick osäkerheten och ältande lite utrymme, men jag sköt bort det och ringde en nätpolare i Linköping istället. Har aldrig pratat med honom förr, men vi kacklade på i två och en halv timme och sedan var jag så trött (och onykter) att jag kunde somna utan vidare omsvep. Skönt. Idag har jag förutom att tatuera mig ordnat några ärenden på stan, umgåtts med Joakim och Emma, gått på promenad med Lena, betalat räkningar, diskat och fanimej varit och tränat igen. Så djävla skönt med svett, smärta, en beslutsamhet som toppar ångesten.
Men ibland, då när tankarna får lite mer utrymme... Då faller blicken nedåt, inåt, jag ser ingen botten och undrar bara varför varför varför varför VARFÖR. För även om jag behåller lugnet nästan hela tiden, även om det inte syns utifrån, så maler det konstant i bakhuvudet. Det är som att lyssna på en inspelad diskussion, eller ett inspelat försvarstal, och så länge jag bara lyssnar så är det uthärdligt. Men när jag försöker börja interagera med det, kräva svar på alla påståenden, då rasar det. Hårt och snabbt, det hugger till i mellangärdet, fulgråten kommer.
Inga tårar alls idag, dock. Att jag biter ihop så hårt att tänderna är på väg att smulas sönder till smågrus är en annan femma. Tiden gör fortfarande som den vill och håller ingen konstant hastighet... och imorgon har det redan gått en vecka. En vecka med halvt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar