We are the pixels on a screen and we feel nothing

Sov dåligt, vaknade av alarmet klockan åtta, snoozade en timme, ringde sedan Ulrika och ställde in individualterapin.
”Jo alltså jag orkar inte komma idag för min pojkvän har dumpat mig”, kvittrade jag. Sa att jag klarar mig bra, att jag använder mig av färdigheter (distrahera, aktivera, fantisera, vara effektiv), blablabla. Bullshit. Att jag inte går runt med konstanta tårar och rakblad i näven är det inte JAG som har bestämt, det är det något annat där inne i hjärnan, något kallt och mekaniskt, som gjort. Kanske är det det här som kallas överlevnadsinstinkt?

Känner mig som ett tomt skal, liksom urgröpt. Jag står, går, pratar, andas, gör vad som skall göras, men jag... är inte riktigt där. Overklighetskänslorna smyger sig på då och då, gör mig påmind om att jag inte har kontroll. Tiden gör lite som den själv vill, en minut kan kännas som en halvtimme och två timmar kan kännas som en kvart. Ett skönt avbrott som gav mig anledning att tvätta mig, klä mig och sträcka på min slokande nacke var att Sanna, Torbjörn och storvalpen Tira från Arboga kikade förbi en stund. De hade ett ärende i Göteborg så de körde fram och tillbaka idag med Alingsås och vinthundslek vid sjön som depotstopp. Tack, tack för det.

Allt går på lågvarv, känns som om hela min varelse är ett mentalt blodtrycksfall. Hjärtat slår så tyst, liksom löst. Att äta och dricka tar emot, kroppen vill inte ha. Någonstans i buken växer ett hål, det känns som någonting från rymden, mörkt och långsamt snurrande. Som det är nu märks det bara som ett svagt molande men jag vet ju hur det kommer bli. Det måste fyllas snart, täppas igen. Med berusningsflykt, med kuk, med lite för högt skratt, med lite för desperat gråt.

Jag hatar att älta, men det är det jag gör bäst.
Och jag kan verkligen inte förstå.