We are the pixels on a screen and we feel nothing

Idag hände något... konstigt. Jag och Tetris var hemma hos Lena tillsammans med Malin och Karin, vi avnjöt veganmuffins och balkongsol och pratade om ditt och datt. När vi skulle färga Malins hår och stod i köket och fipplade med allt från byxor till kemikalier så ringde det på dörren. Karin öppnade och där stod en kompis till mig som jag inte sett på flera månader, som inte direkt känner Lena och aldrig träffat de andra. Jag fick fan en chock. Anledningen till att jag och den här kompisen inte setts på länge stavas amfetamin, och det var just det som lös om henne. Det var som att hela hon var borta. Rösten, blicken, kroppen, hela hennes personlighet. Allt. Kvar var bara ett spöklikt skal med stripigt hår, håligt ansikte, döda ögon, mager kropp, torr hud, kläder som hon krympt ur alldeles. Jag kunde knappt titta på henne, fick gå undan och bli upptagen med hårfärgen och gömma mig för det fula. Borta var min kompis, hon som var så glad och sprudlande och söt med vackert hår och levande ögon, kvar var bara en smutsig djävla drog. Hon gick utan att säga hejdå, hon sa knappt något alls för den delen.
Jag hoppas att hon inte är förlorad.