We are the pixels on a screen and we feel nothing

Igår kväll kom jag hem efter en vecka på sydligare breddgrader och ett välbehövligt miljöombyte. Distansierade mig på många plan, till många frågor. Förutom att jag lyckades bränna sönder mig rejält i solen redan första dagen, så illa att jag fick frossa och blåsor över hela torson etcetera så var det mest bara skönt där nere på kanarieön. Sol, värme, öl, bra shopping, snygga bohemspanjorer, fin arkitektur, schysst gatukonst, korsordslösning, läsa massor, och så vila. Var väldigt lynnig igår när vi flög hem och landade i Sverige igen, även om jag bara varit med min mamma, som är en mycket bra mamma, så mådde jag illa på allt och alla och kände mig trängd. För mig är det otroligt viktigt att få vara ensam, att få vara själv, ha det tyst och helt efter enbart mina egna regler och idéer. Undantaget är djur, de räknas inte, de ställer inga osynliga krav på mig och det finns inga dolda sociala agendor, saker och ting och behov bara är. Saker "bara är" väldigt sällan för mig, antar att det är det som gör mig sjuk... Nåväl, skönt med semester, min solbränna flagnar av men huden ömmar inte längre, jag uppskattar solskenet jag fick och älskar min mamma. Bäst är att vara hemma igen, ensam, med Tetris. Fy fan vad jag saknat henne och hennes päls och hennes ljud och hennes tassar och nosen...

Imorgon är det måndag, en ny dag på en ny vecka. Jag kommer då att byta ut en av tabletterna i min dosett till en lägre styrka, gå ner från 200 mg till 150 mg Lyrica. Jag har inte diskuterat det med någon läkare eftersom jag trots flertalet ordentliga försök i flera veckor inte fått någon ansvarig läkare eller någon djävla läkare alls att prata med, så nu skiter jag i dem och gör det här själv. Jag är nervös, för jag påverkades kraftigt vid insättningen av den här medicinen (fick 150 mg direkt, ingen upptrappning) och jag vet att utsättningar kan vara väldigt jobbiga. När jag satte ut Efexor för ungefär ett år sedan mådde jag djävligt skumt, men... jag klarade ju det. Jag vill inte gå på medicin, jag vill verkligen inte det. Det äcklar mig allt mer och mer. Jag anser inte att man är svag för att man går på medicin, däremot så VET jag att medicin kan försvaga en i längden. Går man på kryckor för länge och aldrig vågar stödja på sina egna ben så förtvinar musklerna allt mer och man slutar förlita sig på sina verkliga förmågor...

När jag var nere på Gran Canaria sträckläste jag Ingrid Carlbergs bok "Pillret", vilket jag kan rekommendera alla att göra- särskilt ni som tuggar i er psykofarmaka eller känner någon som gör det. Det är en djävligt bra och intressant bok, den är objektiv men presenterar ändå många frågetecken som får en att tänka till. Jag har ätit psykofarmaka sedan jag var sexton år. Åtta år alltså. Har haft kortare avbrott då jag försökt klara mig utan eller helt enkelt mått sämre av pillren jag fått så jag därför tvingats ge upp dem, men åtta år av mitt liv har jag gått runt med främmande substanser i omlopp i mitt blod och i min hjärna som påverkat mig. De perioder jag gått på starkare preparat har jag haft svårare att se hur jag mått och om eller hur medicinerna hjälpt mig, men när jag slutat med dem och sedan kollat i backspegeln har jag i princip alla fall kunnat se att de i det stora hela har stjälpt mer än de hjälpt. Jag har ätit en hel arsenal av olika mediciner för att försöka kontrollera mitt mående, som Cipramil, Tofranil, Zoloft, Lergigan, Atarax, Theralen, Fluoxetin, Remeron, Efexor, Zyprexa, Zeldox, Propavan, Imovane, Stilnoct, Stesolid, Sobril, Lyrica... Jag är inte freudian, men i mitt fall kan jag tydligt se att vad som hjälpt mig, räddat mig, är inte Det Där. Inte medicin. Inte Pfizer, Lilly, GlaxoSmithKline eller något annat läkemedelsföretag. Det som hjälpt mig är terapi, mänsklig omtanke och omvårdnad, och att jag själv har mognat och gått från tonåring till vuxen.
När jag satte in Lyrica efter en svår panikångestattack i augusti tyckte jag att det var en toppenmedicin. Jag hade haft en tuff sommar; min dåvarande pojkvän som jag verkligen tyckte om gjorde slut med mig och skaffade en ny flickvän väldigt snart därefter, jag tröstade mig med diverse rusningsmedel och mådde piss och försökte fuck the pain away, blev sedan jättestressad kring flytten till Göteborg och gick sönder inombords när ytterligare en kille "svek" mig med sitt beteende och mina känslor kollapsade. Lyrica tog bort min generella ångest, jag var hög, gick ner sju kilo på två veckor, hade en hel del skumma biverkningar men de flesta höll bara i sig några dagar. Sedan fasades det där ut, effekten avtog ganska snabbt, jag gick upp mina sju kilon och mer därtill, började bli mer och mer asocial och trött, mitt närminne blev helt värdelöst, jag stammade när jag blev upphetsad, blablabla. I november (tror jag det var) började jag känna att min årliga vinterdepression var på intågande, fick tag i någon läkare över telefon som höjde min dos med 50 mg och jag hoppades på en nytändning och att jag skulle bli bättre. Jag blev sämre. Har mått riktigt kass den här vintern. Jag har nog hållt masken ganska bra, eller ja, jag har försökt hålla mig undan folk och undvikt att umgås för närgånget, alltid tackat nej till inbjudningar till fester och annat. Jag är morbid, får ibland suicida tankegångar, tänker på självskadebeteende så gott som varje dag, ältar jättemycket inombords, känner mig trött och ledsen. Är tjock, aldrig pigg, blir väldigt lätt stressad och tycker att det är jobbigt och äckligt att vara bland folk allt som oftast, fantiserar om sjuka saker.
NU RÄCKER DET.
Jag vill bli av med medicinen för att den ger mig ingenting, och jag misstänker att den tar ifrån mig mycket. Imorgon sänker jag dosen till 150 mg, försöker ha det så en vecka, sedan sänker jag till 100 mg och går på det en vecka, sedan sänker jag till 50 mg och äter det tills tabletterna är slut och sedan... hoppas jag att jag är fri. Kanske får börja käka benso för att orka under den här perioden, jag får se, gillar inte benso något vidare. (Varför älskar så många benso så mycket, vad är grejen? Jag fattar inte. Skiten får mig oftast bara att vilja däcka ihop i ett hörn, det enda bra det ger är att boosta andra droger men knark är ju som vi alla vet inte bra... Hehe.) Jag är nervös, men jag tänker klara det. I'm not buying this.