Sitter med en tom skål som det varit äpplemos och mjölk i bredvid tangentbordet, fick just en borzoinos instucken i armhålan. Har kollat lite på webb-TV och är trött, väldigt trött. Har inte gjort så mycket idag, har haft ont i ryggen ett par dagar och det känns som att det låst sig i ena höften någonstans men har ändå gått en ganska lång promenad i skogen med Tetris och varit och tränat jazzdans. Blev illamående och yrslig mot slutet av danslektionen, trodde jag skulle kräkas vatten när jag satt på vagnen hem, kände mig helt utmattad när jag väl var hemma och kröp upp i soffan med en filt över mig och Tetris vid fötterna. Kroppen var svag och det kändes ungefär som ett blodsockerfall, mådde illa och kände mig snurrig. När jag legat en stund i fosterställning och stört mig på att mitt för dagen relativt bra och jämna humör började bytas ut mot något sämre så förstod jag att jag mår ju såklart piss på grund av dossänkningen.
Saxat från fass.se: "Du bör veta om, att du efter plötsligt avbrytande av lång- och korttidsbehandling med pregabalin, kan uppleva vissa utsättningssymtom/biverkningar. Dessa inkluderar sömnproblem, huvudvärk, illamående, diarré, influensa-liknande symtom, nervositet, depression, smärta, svettning och yrsel."
Nu börjar hjärnan och kroppen känna av att jag bara äter 100 mg Lyrica; 50 mg när jag vaknar och 50 mg på kvällen. Har aldrig ätit så låg dos, fick ju 150 mg direkt när det sattes in, så signalsubstanerna börjar väl ana att något är fuffens. Känns jobbigt att något så positivt som att man väljer att sätta ut psykofarmaka motarbetar sig självt med dryga utsättningssymptom eller till och med abstinens, men så länge det bara yttrar sig fysiskt så är det okej. Några dagar eller kanske till och med veckors illamående är jag beredd att invesestera i projektet att bli pillerfri, men om det börjar spöka med annat som mörka tankar och konstiga idéer så blir jag nog mer tveksam och får passa mig. Minns hur det var när jag satte ut Efexor till exempel, detta hemska rävgift, då hade jag många nojjor under utsättningen utöver fysiska besvär. Jag gick runt och var rädd för att "flippa", att jag skulle attackera folk och skrika på dem eller slå dem, mosa folk som myror under skon, på något sjukt sätt leva ut undertryckta ilskor och passiv aggressivitet. Nu hände det ju ingenting, jag klarade mig bra, men det var några jobbiga veckor. Hoppas att det här är något snabbt övergående, att det inte bromsar mina utsättningsplaner. Är rätt tankspridd och trött som det är, har svårt med fokus och har väldigt svårt att orka läsa det jag skall och skriva det jag borde till skolarbetet, vore segt om medicinen försvårade den biten ännu mer. Hatar verkligen den här djävla historiakursen, får jag inte godkänt i den så kommer jag fan slå näven genom en betongvägg och tappa sugen något enormt på att orka plugga alls.
Har för övrigt googlat runt lite och läst om osjälvständig personlighetsstörning, som SCID-II tydligen påvisar att jag lider av och som jag själv också vet (men aldrig riktigt vågat erkänna) är en väldigt djupt rotad problematik jag har. Så många psykologer har sagt att jag måste lära mig att säga nej, så många gånger har jag känt att det är det svåraste som finns. Jag vill ju bara vara... bra. God. Känner jag att jag inte kan vara det så drar jag mig undan istället, som jag gjort den här vintern, tycker det blir för svårt med andra människor. Jag ser ju deras ögon, deras tänder, orkar inte vara schysst jämt. För vad jag visar utåt och vad jag känner inuti är långt ifrån alltid samma sak, när jag är i möte och samtal med andra människor, bygger relationer och känner känslor. Det är inte alltid att jag är snäll och ödmjuk; det är ibland bara ren skräck från min sida att uppfattas som en Dålig Människa. Teater, baby. Det har liksom hänt mer än en gång att jag umgåtts ganska mycket med människor jag inte alls egentligen är vidare intresserad av att umgås med, just för att jag är så rädd för att säga nej eller verka taskig. Det har liksom hänt mer än en gång att jag gått igenom obehagliga stunder och handlingar för att jag vill vara någon annan till lags, främst när jag har varit kär eller på annat sätt väldigt starkt känslomässigt engagerad. Det har liksom hänt mer än en gång att jag funnit mig i saker som jag inte alls borde funnit mig i, bara för att jag har något slags Florence Nightingalekomplex. Jag skriver ner mig själv, tillåter mig inte att må bra på egen hand, bjuder hellre bort det lilla fina jag har istället för att unna mig själv det och kanske lära mig att bli vän med mig själv. Jag måste våga ha fokus på MIG, för även om jag är ensam mest hela dagarna så lyckas jag dribbla bort det där ändå.
Fan vad jag saknar att gå i terapi nu. Hoppas, hoppas, HOPPAS att remissen till psykmottagningen i Gamlestan hanteras snabbt och smidigt så att jag kan få träffa någon där och börja gå och prata regelbundet. Jag mår inte bra av att sitta ensam och klura för mycket, har ju inte haft något riktig psykkontakt sedan innan förra sommaren... Det är fan snart ett år sedan jag fick vädra hjärnan hos en terapeut, känns inte bra.
Skall ta en dusch nu, se om värken i ryggen släpper. Borsta tänderna, se mig själv i spegeln och säga med munnen full av tandkrämslödder att jag är en rätt jäkla vass tjej ändå och att jag kommer fixa det här. Också. Först måste jag lyssna lite mer på The Killers och träna några jazzsteg framför spegeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar