We are the pixels on a screen and we feel nothing

Och jag hatar att vara hopplös. Värdelös. Meningslös. Att jag inte bara kan sluta må såhär, att jag bara inte kan borsta av mig allting och bli glad och stark och må bra! Skaffa mig ett jobb, ordna en strukturerad vardag, finna mening med saker och ting. Välta hamsterhjulet. Va?
Önskar att jag inte drogs ner i depressioner några gånger om året, att jag inte led av humörsvängningar och ångest, att jag åt bra och normalt och tog bättre hand om min kropp, att jag inte var så djävla skev i skallen så att det andra människor kan se som bagateller blir stora svarta monster för mig. Önskar att jag inte var så stressad i själen, att jag inte var så känslig, att jag var självständig och inte gick på tå kring hela livet för att stå ut.

När jag mår såhär så gråter jag. Uppgivet. Dropp, dropp, dropp ner i knäet. Ont i magen och jag vill bara gömma mig i sängen, aldrig med krypa fram. Huvudet proppas fullt med automatiska tankar om att jag vill skada mig själv, att jag vill ge upp, att ingenting duger någonting till och allra minst jag.
Ingen medicin idag.

Jag är född stressig och kräver mer
Kan inte bara sitta ner och se hur saker blir
Då förstör jag hellre allting

Jag känner mig som en uppförsbacke som aldrig tar slut. Ibland stannar jag upp i mig själv, skönt med en paus, vänder mig bakåt och ser hur mycket jag tillryggalagt. Sedan är det dags att börja gå igen och jag vänder blicken framåt, och när jag ser hur djävla långt jag har kvar och jag vet att det inte spelar hur långt jag klättrar för jag kommer aldrig komma fram ändå, för mitt mål är en utopi, då... då viker sig benen. Hela jag viker mig.