We are the pixels on a screen and we feel nothing

Jag sitter med tre papper framför mig, fick dem på PBV idag när jag var där på feedbacksamtal. På det första papperet står det "Sammanfattningsprotokoll för SCID-II", och för er som inte vet det så är SCID-II ett diagnosticeringsverktyg som är baserat på skattningsfrågor och en intervju mellan behandlare och patient för att se om det finns någon personlighetsstörning att diagnosticera. När jag gjorde SCID-II senast, en av gångerna jag var inlagd på akutpsyk i Borås 2005, prickade jag in samtliga diagnoskriterier för borderline. Idag såg resultatet annorlunda ut. Vad det gäller borderlinepunkten uppfyller jag nu bara fyra av nio kriterier, för att få diagnosen skall man uppfylla minst fem. Det betyder att även om jag fortfarande ger visst utslag på alla punkter, så är fem av dem så svaga att de inte kan räknas helt. (Fyra diagnoskriterier var till fullo, resterande fem var ej fullt säkerställda.) Om man vill kan man tolka det som att jag vunnit. Jag har besegrat den här djävla diagnosen, den här vidriga problematiken... och jag väljer att tolka det så. Jag klarade det. Jag har inte borderline längre. JAG HAR INTE BORDERLINE LÄNGRE. Jag tror huvudsakligen att det beror på all terapi jag gått i, men också mycket på grund av att jag gått från tonåring till vuxen. Jag... är stor nu.

I övrigt så visade SCID-II en del annat;

Tvångsmässig: två till fullo och ett delvis, för att ha diagnosen skall man uppfylla minst fyra av åtta.
Paranoid: två till fullo och två delvis, för att ha diagnosen skall man pricka in fyra av sju.
Antisocial: två till fullo, för att ha diagnosen skall man uppfylla minst tre av sju.
Depressiv: fem till fullo och två delvis, för att ha diagnosen skall man uppfylla minst fem av sju.
Osjälvständig: sex till fullo, för att ha diagnosen skall man uppfylla minst fem av åtta.

Man kan alltså se att även om jag inte längre har en aktiv borderline personlighetsstörning så har jag fortfarande en klar problematik, även om den nu mer handlar om att jag är deprimerad, väldigt osjälvständig och har utvecklat asociala undvikandebeteenden, jag isolerar mig och "trivs lite väl bra med att vara ensam", som psykologen uttryckte det. Jag tål stress dåligt och stressas lätt.




Nästa papper visar ett diagram, en anknytningsprofil som visar utslag på hur mina känslor fungerar. Dels ser man min kurva, och sedan en referenskurva, och de följer varandra bra, min ligger något högre. På punkterna sakorientering, tillit, bifallsbehov och relationsfixering ligger jag helt normalt till, vilket psykologen tyckte såg bra ut. En "vanlig borderline" slår ut mycket högre och har väldigt svårt med tillit, har en mer paranoid inställning, behöver också mycket mer uppmärksamhet och respons. Det enda jag gav högt utslag på var distans, alltså att jag tar lite för mycket distans till andra människor känslomässigt. Låter kanske lite konstigt med tanke på att jag brottats med borderline, haha, men alltså, det betyder att jag precis som SCID-II visar isolerar mig, undviker för djupgående relationer till vardags och sådär för att liksom skydda mig och undvika att få fler hagelskurar i hjärtat. Ni hajjar. Det som finns kvar aktivt av min borderline är mina humörsvängningar, impulsivitet, kronisk tomhetskänsla och relationsproblem. Ibland tänker jag först och handlar sedan, ibland handlar jag direkt utan att tänka, har liksom ingen konsekvens där och det kan göra mig oförutsägbar och försvåra för mig.




Sista papperet är också ett diagram. Det visar olika symptom och hur de slår ut. En normal person (som inte har psykiska besvär) brukar slå ut mellan 0.50 och 1.50, och någonstans därikring ligger jag på de flesta punkter. Slår ut något högre på tvångstankar och interpersonella känslor samt slår ut ganska mycket högre på depression. De patienter som behandlas på PBV brukar slå ut högt på samtliga symptom, så det här var ytterligare en indikation på att jag inte behöver gå i behandling hos dem eftersom de inte jobbar med min problematik. Psykologen jag pratade med föreslog dock att jag bör gå i individualterapi och skall skicka en remiss till psykmottagningen i Gamlestan (som min första remiss i Göteborg gick till, men som skickade vidare mig till PBV direkt) så att jag förhoppningsvis kan få börja gå och prata med någon där. Baserat på min utredning tycker de inte att jag bör gå i gruppterapi, då de misstänkte att jag nog gömmer mig i grupp. Att jag hellre går in i andras problem än mina egna där, undviker mig själv. Och ja, jo, så har jag fungerat så länge jag kan minnas, föstes in i den rollen redan i lågstadiet, så det kanske är sant. Har alltid varit uppskattad medpatient när jag gått i gruppterapi, fått höra av mina behandlare att de andra patienterna tyckt om mig och tyckt att jag tillför så mycket och är klok och blablabla, och det är väldigt fint... Men det också ett sätt för mig att gömma mig. Slippa ta itu med mig själv. Det är givande för mig så till vida att jag får ge till andra, men jag ger ingenting till mig själv.
Pratade lite om Rorschach också, förstås. Även där kunde de se att jag är osjälvständig, att jag "dissar" mig själv, att jag inte tror på mina egna förmågor. Att jag har ett bra logiskt tänkande, är ambitiös och egentligen rätt flexibel. Stämmer bra, skulle jag vilja säga. Det roligaste var när hon kallade mig VIMSIG, haha, det kan mina vänner stryka under på! Jag började fnissa och sa att det är nog ett ord som beskriver mig väldigt bra; vimsig. Hon kallade mig också känslomässigt mogen, och det är väl något jag kan hålla med om att jag blivit. 2005- nej, nu- ja.
När vi hade pratat färdigt och skakat hand hejdå gick jag ut och mötte solskenet på Kvilletorget. Jag kände mig glad, nästan bubblig, så himla stolt över mig själv. Visst, jag mår inte bra än, jag är fortfarande labil och ledsen och trött i själen, jag är fortfarande svår, men jag har nu bevisat för mig själv att jag inte är omöjlig. Jag är inte hopplös! Var tvungen att ringa Henrik och bubbla av mig lite, berätta att jag är bäst, skickade ett SMS till mamma och sa samma sak där. Åkte sedan in till stan och mötte Simon för en spontan fika, köpte kaffe och te och tog med oss, satte oss nere vid kanalen i vårsolen. Fint. Sedan åkte han med mig hem och lagade god mat och sedan tog vi en kvällspromenad med Tetris. Gott med sällskap, särskilt såhär gott sällskap. Kollade mailen förut och fick negativt besked från Projekt Fyrklövern, slumpen var inte på min sida. Jag kommer inte få gå i rehabilitering med trädgårdsterapi utan bara ingå i en kontrollgrupp (alltså inte göra något alls). Känns tråkigt, men jag får väl försöka ändå. Läser ju historia fram till slutet av maj, även om jag avskyr det, det är alltid något. Och så dansen förstås.
Nu är jag trött och har ont i ryggen, det har varit en lång dag med mycket att ta in.