We are the pixels on a screen and we feel nothing

Såg del ett av dokumentären ”Sluten avdelning” på SVT2 tidigare ikväll som handlade om en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolära patienter på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Jag tyckte det var en bra dokumentär, ser fram emot del två som kommer om en vecka. Tycker det känns viktigt och angeläget att fortsätta lyfta ämnet om svensk psykatri och psykisk ohälsa, hur det fungerar och inte fungerar, att det inte behöver vara mer tabubelagt att behöva hamna inom psykslutenvården än att hamna på sjukhus för somatiska sjukdomar. Många har ju aldrig satt sin fot på en psykmottagning, ens en öppen sådan, och jag tror och VET att många har skeva föreställningar om hur det ser ut på ett sådant ställe. Folk tänker nog ofta osökt på ”Gökboet”, tror kanske att man måste vara nära på spritt språngande galen för att hamna där, ser framför sig knäppgökar med taskig hygien som går runt och mumlar eller gormar eller är helt utslagna på droger. Så är det ju dock inte riktigt...

Jag har legat inne ett antal gånger, allt från enstaka nätter till två veckor. När jag har varit så dålig att jag behövt söka mig till akutpsykiatrin har det varit i Borås på SÄS där det finns fyra psykiatriska slutenvårdsavdelningar för vuxna; ettan för personlighetsstörningar, tvåan för missbruk, trean för depression och fyran för psykos. Jag har legat på samtliga, även om det är på ettan jag hört hemma egentligen, för det är som bekant inom psykvården ofta överbelastat och dåligt med resurser man får liksom stoppas in lite där det finns plats. Det har hänt att jag fått sova i en säng i matsalen för att det inte fanns lediga platser på rummen. Jag har fått borsta tänderna framför okrossbara speglar, duscha i duschar där slangen är hård och inte går att vrida loss, jag har blivit visiterad efter rakblad (men lyckats smuggla in det ändå), jag har tilldelats små pappersmuggar med piller i. Jag har gråtit, sovit, stirrat i taket, pusslat, glott på fruktansvärt tråkiga TV-program, haft ledsagare till kiosken för att köpa tobak, fått skäll för att jag inte ätit lunch som jag borde och snackat med solariebrända maniker, gamla tjackisar och folk inne i en psykos. En gång låg jag inne i mellandagarna och över nyårsafton, då fick vi julmust för att festa till det. Minns att jag firade tolvslaget med att stå i TV-rummet och titta ut på himlen och helikopterplattan, haha, det var lite speciellt...
Man får starka minnen från en så speciell miljö som en sluten psykavdelning är, åtminstone har jag fått det. Det är förstås ofta ganska speciella människor man delar utrymmet med, folk man delar soffa och matbord och rökrum med. Vissa smittar en med ledsenhet, en del är lite läskiga, andra är ganska roliga. Jag har ju varit inlagd för att jag varit deprimerad och/eller skadat mig själv, aldrig för att jag haft problem med verklighetsuppfattning, tid eller rum, jag har aldrig varit psykotisk eller egentligt manisk. Även om jag varit trött, OTROLIGT trött, och ledsen så har jag alltid haft huvudet någorlunda på skaft när jag varit inlagd och har nog kunnat ta in mer av miljön och intrycken omkring mig mer än många andra som vistats på ett sådant ställe tror jag... Jag är i allmänhet en ganska uppmärksam person, även om jag är ganska vimsig av mig, har fått höra av många att jag har närapå läskigt detaljminne ibland. Dessutom är jag väldigt intresserad av psykologi och psykiatri, min mamma har ju arbetat som mentalskötare och jag har själv funderat på att bli det många gånger, så det är liksom spännande att få se det från "andra sidan". Nåväl, vad jag vill ha sagt är väl att nej, man behöver inte vara helt ute och cykla för att hamna inom slutenvården och det behöver inte alls vara en vidare ”big deal”- även om det givetvis rör sig om allvarliga hälsotillstånd och om människor som mår dåligt. Tycker att den här dokumentären gav en bra bild av det, och ni som har missat att se den kan kolla här: http://svtplay.se/v/1934633/dokumentarfilm/sluten_avdelning_del_1_av_2