Klockan är snart elva, jag har precis kollat på senaste avsnittet av den fantastiska serien ”The Pacific” och äter miniyoggi med smak av blåbär, vanilj och banan. Känns som barnmat. Tetris går mellan sängen och balkongen, kan inte bestämma sig vart hon skall sova. Tog världens äckligaste fästing på henne tidigare idag, den satt i örat och var stor som ett krusbär och riktigt vidrig. När jag mosade den med tåspetsen på gympaskorna skvätte blodet.
Har gått upp tidigt två dagar i rad, skall upp tidigt imorgon igen. Idag och igår gick jag upp klockan sju för jag skulle eventuellt bli blixtinkallad som reserv till ”Vem Vet Mest?” och behövde sitta beredd mellan halv åtta och tolv, men de ringde inte och det var nog bra. Konstigt men skönt att gå upp så tidigt, trots att jag sovit ganska dåligt. Fint med morgonrastning av Tetris, sol och läsning på balkongen. Imorgon behöver jag inte gå upp riktigt så tidigt, skall vara på psyk i Gamlestan vid klockan tio. Är inte nervös, men hoppas att min dagsform är okej så att jag står på mig och får sagt vad jag behöver få sagt. Jag skall träffa en kurator som heter Eva, har inte pratat med henne i telefon eller något så jag vet inte alls vad det är för människa. Jag behöver hur som helst säga till henne att jag KRÄVER att få träffa en psykiater, snarast, för jag kan inte ha det som jag har det nu. Jag har inte haft en ansvarig läkare på ett år, jag har inte haft någon att prata med eller få stöd av sedan jag satte ut Lyrica, jag är depressiv och har fått kraftigare humörsvängningar och de här vidriga yrselattackerna samt mer stress i kroppen med bland annat magkatarr som följd, jag är inte okej. Jag känner att ångesten inuti ter sig olika från dag till dag, och därmed blir den svårare att hantera. Vissa dagar är jag rent deprimerad och vill bara sova, mår dåligt av att se mig själv i spegeln, blir rädd av att tänka på rymden och hur många människor som finns på jordklotet, har svårt att ta in saker och att få ur mig dem. Allt känns meningslöst, fult och förljuget, livet känns som ett skämt och det är ingen idé att försöka stå ut för jag, eller världen, kommer aldrig bli bra. Jag får självmordstankar. Andra dagar känner jag mig mycket stressad, nervös, irriterad, vimsig. Jag blir klumpig och rörig, känner mig missförstådd och missförstår det mesta, fantiserar om att skada mig själv. Ibland blir jag arg också, känner något aggressivt välla upp inom mig, och jag är rädd för ilska. Jag blir offensiv och vill skjuta bort folk i min närhet, alla kan dra åt helvete! Ingen kan förstå mig, alla kan bara skada mig förr eller senare, jag är äcklig och jag smittar och folk måste hålla sig borta.
Så... ja. Läget är väl lite ”sådär”. De stunder jag ändå mår okej och går en skön promenad med Tetris, kan slappna av och läsa lite eller titta på någon film, eller orkar prata med någon längre än en kvart utan att känna mig ointresserad och ointressant, de försöker jag ta vara på.
Skulle vara väldigt skönt att åka bort, kanske till Öland... Eller bara hem till mamma och pappa, vara någon annanstans än hemma. Jag älskar mitt hem, men jag vet att om jag skulle skada mig själv så är det här jag skulle göra det. Jag får se hur jag mår imorgon, när jag varit hos kuratorn och sedan kanske också varit på dansträning på sena eftermiddagen. Måste försöka orka plugga också, det är sista veckorna nu och i slutet av maj är hela kursen med slutprov och allt avklarad- förhoppningsvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar