Hade en sådan djävlig dröm när jag sov igårkväll. Jag befann mig i en skola, i en enorm terminal, i mina morföräldrars gamla hus, i en arkadhall, på asfalterade gångstigar i en förort. En stund var Jesper med, han VAR död men visste inte om det själv, han var ett tydligt spöke och ingen fick låtsas om att vi visste att han faktiskt var död.
Kärnan var dock att jag var gravid och gick till apoteket och köpte receptfria abortpiller, tömde livmodern på barn och blod på en offentlig toalett. Folk drog i mig och ville ha mig på olika platser i olika sammanhang hela tiden, jag var stressad och ingen lyssnade på mig. Så blev jag gravid igen, den här gången var jag längre gången. Bad om hjälp, om sällskap. Några tjejer gav mig en hink att krysta ut fostret i- mitt i terminalen bland massa människor. Barnet var så pass stort att jag tydligt kunde se armar, ben, huvud. Det levde. Jag insåg att det var Marcus barn.
Tjejerna sa att jag var tvungen att döda barnet, att det vore hemskt att lämna det att självdö, jag sprang runt och bad om hjälp och försökte hitta Marcus. Till slut var jag tvungen att ringa honom, och precis som i verkligheten hade vi inte hörts sedan i april. Han var väck av både droger och psykos när han svarade, jag fick hämta honom i en arkadhall och sedan promenerade vi genom ett mörkt Jakobsberg. Han var så vacker, han såg ut som då han var tjugo, som då när han inte kommit in i mitt liv än. Jag förklarade att han måste hjälpa mig, att det var hans barn. Lyckades på något sätt även få honom att förstå allt det som jag med förtvivlan misslyckades att få in i hans skalle i april. (Den här gången gick vi dock vidare som älskande vänner.)
Vi hittade barnet i en papperskorg vid den lilla affären vid mitt föräldrahem, nu var det stort som en babydocka. Marcus vred nacken av det.
Jag hatar att jag alltid hakar upp mig, låser mig. Min hjärna känns som en nedtejpad rewindknapp.
FAST FORWARD.
Det är mycket matematik inombords. Lägga till eller dra ifrån, kan inte nöja mig med plusminusnoll. Måste försöka sortera in allt i tabeller, ranka i storleksordning, hitta ett medeltal. För som det är nu är det inte hållbart, jag orkar snart inte mer. Allt känns invaliderande, kanske för att jag väljer att ta in allt så, jag är svulten och behöver enorma mängder kärlek och bekräftelse. Jul känns jobbigt. Födelsedag ännu jobbigare. Jag vill inte sitta här då, ensam med tabletter och prinsesstårta, snora ner tröjärmarna och tycka synd om mig själv. Vill inte vingla hem efter slentrianmässig fylla, somna i en säng som jag måste fylla upp helt själv. Vill inte veta att ännu ett år har gått utan att jag vuxit till mig eller fått fäste.
I don’t want to be your friend
I just want to be your lover
No matter how it ends
No matter how it starts
Forget about your house of cards
And I’ll do mine
Dagens låt: Radiohead - "House of cards".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar