Jag orkar inte, jag vill inte vara med längre. Jag är trött och jag är spänd och jag gråter.
Åkte inte till Borås, kom inte upp ur sängen. Insomnian spär på paranoian, overklighetskänslorna får fäste, varje dag är samma djävla gegg. Ett steg framåt, åtta miljoner magplask bakåt.
Inte ens ridlektionen fick mig att må bättre. Kan tala om att det inte är särskilt roligt att sitta på hästryggen och knappt veta vad man gör för att hjärnan suddar ut alla gränser, man blir lätt lite rädd då. Och det är pinsamt att verka efterbliven för att man inte kan samla fokus till att höra vad ridläraren säger, att knappt se de andra hästarna och vara i vägen för de andra ryttarna.
Mamma höll om mig i bilen, försökte trösta när tårarna kom och all luft gick ur mig. Sa att vi skall få ordning på allt. Sa att vi nog skall hitta någonting som känns lagom, någonting meningsfullt som jag kan göra för min egen och ingen annans skull. Sa att hon förstår att det är svårt.
Det maler och maler och maler. Jag får ont i tänderna.
Some days you want her to live. Some days you don’t.
Kunde jag skulle jag packa mina väskor och åka så långt bort som det bara går. Sitta där och vara så djävla ensam istället för här- omväxling förnöjer? Kanske skulle jag slippa försöka orka om jag var på en annan plats. För jag försöker, men jag orkar inte. Jag längtar bara bort så otroligt mycket att jag inte ens minns vart det är jag vill ta vägen.
Det är inte roligt vara jag längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar