Jag blir ledsen över en människa jag inte ens känner. Är det normalt? Eller vänta lite; låt säga att jag ger blanka fan i om det är normalt eller inte. För jag kan se mig själv så tydligt i den här flickan, som jag inte känner, och minnas allt så starkt att jag nästan tar hennes plats.
Det gör ont när jag ser bilder på honom. Det gör ont när jag absolut tror mig veta att han fortfarande sårar och skadar- även om det inte är mig han gör illa. Det gör ont att se alla oss flickor, på en lång krokig rad från norr till söder; ensamt starka men ändå så djävla trasiga utan honom.
Dagens låt: Hefner - "The Science Fiction".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar